Om man har anorexi behöver man hjälp både att bryta svältens grepp och att komma till rätta med bakomliggande svårigheter. Första steget i de flesta vårdprogram är någon form av stöd så att man vågar äta normala måltider igen. Detta görs på olika sätt, ibland med hjälp av individuella samtal, ibland med hjälp av gruppverksamhet då man får träffa personer som har liknande problem. Ibland används en matdagbok där man skriver upp allt man äter och de tankar och känslor som dyker upp. Dagböckerna används sedan för att diskutera hur ätmönstret kan förändras och för att titta närmare på viktiga tankar, känslor och situationer som påverkar ätandet.

Utöver detta behöver de flesta också hjälp att komma till rätta med andra problem än de som direkt har att göra med mat och ätande. Det kan till exempel vara problem med självbilden, känslolivet, relationer med andra i omgivningen eller svårigheter i sin utveckling mot att bli vuxen. Sådan hjälp kan man få i olika former av psykoterapi, gruppterapi eller familjeterapi.

Vid behandling av anorexi brukar inte läkemedel användas. Ibland kan antidepressiv medicin vara till hjälp om man har svår depression vid sidan om själva anorexin. Läkemedelsbehandling bör ske i kombination med några av de behandlingsmetoder som nämnts ovan och inte som enda behandlingsform.

Jag fick olika antideprissiva mediciner nät jag var sjuk. Jag fick bland annat, Sertralin, Zoloft, Zyprexa, Risperdal, Attarax, Stesolid, och någon fler. Men det var för att jag var verkligen inte i bra skick. Jag var faran för mitt liv, jag själv...

Om man har anorexi kan man få en rad kroppsliga besvär som kan bli livshotande. Kroppen tar skada så risken ökar för att livslängden förkortas. Man kan få problem med hjärta och blodcirkulation, njurarna kan börja fungera sämre och benskörhet kan uppstå på grund av brist på det kvinnliga könshormonet östrogen.

Många som får anorexi blir hyperaktiva trots svälten. Det är vanligt att man får svårt att sova och koncentrera sig. Tankarna kretsar ständigt kring mat, ätande och kroppen. Livets andra delar lägger man knappt märke till. Allvarliga problem med depression kan uppstå, och många börjar isolera sig från en omgivning som känns både oförstående och hotfull. Man kan också få problem med tvångstankar och tvångshandlingar främst när det gäller mat och motion. Tvångshandlingar innebär att man känner sig tvingad att utföra saker för att minska sin ångest eller förhindra till exempel viktuppgång.

Anorexi är vanligare bland kvinnor än bland män. Ungefär 1 av 100 flickor och kvinnor i åldrarna 13 till 30 år har sjukdomen. Män utgör cirka 10 procent av alla fall av anorexi. De flesta blir sjuka under tonåren.

Anorexi blir allt vanligare bland människor som tidigare inte förknippades med ätstörningar, till exempel män och äldre kvinnor. Det finns även barn som inte har kommit upp i puberteten som har utvecklat anorexi. Däremot är anorexi inte lika vanligt som andra ätstörningar som till exempel bulimi, som präglas av hetsätning.

Det finns inga enkla förklaringar till varför man utvecklar en ätstörning som anorexi. Orsakerna varierar från person till person och ofta är det flera olika faktorer som ligger bakom. Det kan bland annat ha att göra med samhällets skönhetsideal, vilken självbild man har, personlighetsdrag, svåra upplevelser under uppväxten, hur den egna kroppen reagerar på bantning och om man har en ärftlig benägenhet. Allt detta kan skapa en grund för anorexi.

Andra faktorer fungerar som så kallade triggers, det vill säga att de kan bidra till att utlösa anorexi. Bantning är den allra viktigaste utlösande faktorn. Sedan kan ätstörningen hållas vid liv genom bland annat krav på att vara perfekt och en övertygelse om att vikt och kroppsform är av stor betydelse för hur man värderar sig själv. Många som får anorexi har svårt att inse omfattningen av sina problem. Enligt deras sätt att se på saken är det andra som har problem med deras låga kroppsvikt och inte de själva. Denna inställning kan göra det mycket svårt att söka och ta emot hjälp.

Som de flesta ätstörningar brukar anorexi börja med bantning. Det betyder därmed inte att all bantning orsakar anorexi. Det måste finnas en grund för att sjukdomen ska utvecklas.

Som ung tonårsflicka kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp, ett missnöje som förstärks av samhällets slanka kroppsideal. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till lycka. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men känslan av lycka uteblir och många kan känna att ännu mer viktminskning är vad som krävs för att man ska må bra. När man lyckas stå emot impulser att äta och fortsätter gå ner i vikt, dröjer det inte länge förrän kroppen hamnar i ett självvalt svälttillstånd. Då har man anorexi. Jag kommer så väl i håg när vi hade haft gympa i 7, och skulle duscha. Så så hade jag en handduk kring mig när jag klev in i duschen, det var ett stort duschrum så att man ville inte visa mer än vad man behövde. Och då så kommenterade en "kompis" till mig. ÅH gud vad smala ben du har! Vad har du gjort? Jag ba: eh, va? Jag har inte gjort nåt. ( För det hade jag faktiskt inte! Jag hade inte gjort nåt, jag hade inte bantat eller någonting sånt ) Så jag blev ju chockad och förstod ingenting, sedan sa den andra "kompisen" Bra gjort! Jag ba: vadå bra gjort tänkte jag i huvudet hela vägen hem den dagen. På lunchen så sa den första av "kompisarna" nu ska jag ladda på en portion till dig. Det var Köttbullar och Makaroner den dagen med Brunsås, hon la på en stor portion, och jag år upp allt, för jag var ju hungrug. Jag hade inte en tanke alls på att utveckla Anorexi. Men se som det kan bli. Nu säger jag inte att det var den ena "kompisens" fel. Men det spelade in som en "bra" komplinmang som man suger åt sig som en svamp, och sedan mår dåligt så, kan det bli som det bli.

Till skillnad från bulimi som oftast inte märks utåt, är anorexi en sjukdom som drar andra människors uppmärksamhet till sig. Anhöriga och vänner reagerar med oro och stigande panik som växer med varje kilo man tappar. Men om man har anorexi delar man inte denna oro. Då är man fokuserad på det som känns som en livsviktig uppgift - att ha kontroll över sin kropp och minska vikten. Man tycker att man mår bra, och märker inte hur man både fysiskt och psykiskt påverkas av svälten.

Det är inte fint att se ut sådär, och tänkt att jag har sett ut sådär i 3 år. Det är obegripligt.

Anorexi är en ätstörning som innebär att man bantar så kraftigt att man svälter sig själv. Man tycker att man är tjock och är mycket rädd för att gå upp i vikt.

Anorexi är vanligast bland flickor i tonåren. Vad som orsakar ätstörningen är olika från person till person, och oftast är det flera saker som spelar in. Det kan vara till exempel samhällets skönhetsideal, vilken självbild man har eller svåra händelser under uppväxten. Anorexi börjar oftast med att man bantar.

En del som har anorexi utvecklar också bulimi, en ätstörning som innebär att man först hetsäter och sedan försöker göra sig av med det man har ätit genom att kräkas eller använda laxermedel.

Anorexi kan vara livshotande om den inte behandlas. De allra flesta som får behandling blir friska.

Det är inte lätt att själv inse att man behöver hjälp när man har anorexi. Ofta är det folk i omgivningen som reagerar på att man är för smal.

Vanliga tecken på anorexi är

• kraftig bantning
• låg kroppsvikt
• utebliven mens
• insjunkna kinder, mage och bröstkorg
• förstoppning och ont i magen
• kall och torr hud
• psykiska problem som depression, ångest, tvångstankar och tvångshandlingar.

Det första steget i en behandling brukar vara att träna på att äta normala måltider igen. Ofta går man också i psykoterapi, för att bearbeta till exempel problem med sin självbild, relationer eller andra frågor som kan kännas svåra.

Om man är mycket påverkad av svält kan man behöva läggas in på sjukhus. Som jag fick göra, och det var inte kul, fy fan vilket helvete det var! Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det, och tankar och bilder kommer upp i mitt huvud. Och så fort jag kommer in på sjukhuset och ser dom där långa jävla korridorerna som får jag panik och blir skakig och kallsvettig. Jag bodde där nästan hela min sjukdomstid. 2 år, jag har varit sjuk i 3 år nu, och 2 hela år var jag inlagd och bodde på ett sjukhus. Det är så jävla hemskt. Jag vill inte! Tillbaka dit!

Om man misstänker att man har anorexi, eller är orolig för någon i sin närhet, kan man vända sig till skolhälsovården, en ungdomsmottagning, barn- och ungdomspsykiatrin eller en vårdcentral. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd. Men problemet är ju, att man själv tror inte att man är drabbad. Nej men jag är inte drabbad. Hur fan kan du säga det? Jag är ju tjock. Anorexi. Eh va!? Skulle inte tro det va. Titta bara på mina feta kroppsdelar, kallar du det här för Anorexi? Jaha! Men kolla på dig själv då, osv. Så även om inte DU SJÄLV tror att du är drabbad. Försök, jag vet att det är svårt, men försök att tro på vad dina anhöriga säger, dom har rätt, även fast det kan vara svårt att förstå.

Alla som är drabbade där ute, kämpa på, ni kommer att fixa det, det är en svår tid ni går igenom, men Anorexin ska inte få ha sitt grepp fast om er, ni är mycket bättre utan Anorexin. Anorexin är bara ett jävla skitspöke som försöker att förstöra för dig!

Styrke kramar

Kajsa-Stina

Tre skeden i livet
Det förflutna som aldrig återvände
Nuet som inte varar
Framtiden som är okänd

Du sa att du älskade mig
att du aldrig varit så är kär
Men när jag vände mig om för att svara
var du inte där
Det som hände har hänt så många gånger förr
du försvann nånstans för att åter stänga din dörr
Den dörren jag äntligen trodde du öppnat på glänt
låste du åter som att inget hade hänt
Men när du ångrar dig och säger jag vill
den dagen ska jag påminna dig om att tiden inte står still
Den dagen ska jag finnas där du alltid fanns för mig
långt borta någonstans och där finns inte plats för dig

...