Anorexi är vanligare bland kvinnor än bland män. Ungefär 1 av 100 flickor och kvinnor i åldrarna 13 till 30 år har sjukdomen. Män utgör cirka 10 procent av alla fall av anorexi. De flesta blir sjuka under tonåren.

Anorexi blir allt vanligare bland människor som tidigare inte förknippades med ätstörningar, till exempel män och äldre kvinnor. Det finns även barn som inte har kommit upp i puberteten som har utvecklat anorexi. Däremot är anorexi inte lika vanligt som andra ätstörningar som till exempel bulimi, som präglas av hetsätning.

Det finns inga enkla förklaringar till varför man utvecklar en ätstörning som anorexi. Orsakerna varierar från person till person och ofta är det flera olika faktorer som ligger bakom. Det kan bland annat ha att göra med samhällets skönhetsideal, vilken självbild man har, personlighetsdrag, svåra upplevelser under uppväxten, hur den egna kroppen reagerar på bantning och om man har en ärftlig benägenhet. Allt detta kan skapa en grund för anorexi.

Andra faktorer fungerar som så kallade triggers, det vill säga att de kan bidra till att utlösa anorexi. Bantning är den allra viktigaste utlösande faktorn. Sedan kan ätstörningen hållas vid liv genom bland annat krav på att vara perfekt och en övertygelse om att vikt och kroppsform är av stor betydelse för hur man värderar sig själv. Många som får anorexi har svårt att inse omfattningen av sina problem. Enligt deras sätt att se på saken är det andra som har problem med deras låga kroppsvikt och inte de själva. Denna inställning kan göra det mycket svårt att söka och ta emot hjälp.

Som de flesta ätstörningar brukar anorexi börja med bantning. Det betyder därmed inte att all bantning orsakar anorexi. Det måste finnas en grund för att sjukdomen ska utvecklas.

Som ung tonårsflicka kan man känna sig osäker i sig själv. Då är det lätt att man blir missnöjd med sin egen kropp, ett missnöje som förstärks av samhällets slanka kroppsideal. Att banta eller motionera hårt för att gå ner i vikt kan verka som vägen till lycka. I början är försöken att gå ner i vikt oftast framgångsrika. Man får beröm och komplimanger av omgivningen och känslan av kontroll över både vikten och livet förstärks. Men känslan av lycka uteblir och många kan känna att ännu mer viktminskning är vad som krävs för att man ska må bra. När man lyckas stå emot impulser att äta och fortsätter gå ner i vikt, dröjer det inte länge förrän kroppen hamnar i ett självvalt svälttillstånd. Då har man anorexi. Jag kommer så väl i håg när vi hade haft gympa i 7, och skulle duscha. Så så hade jag en handduk kring mig när jag klev in i duschen, det var ett stort duschrum så att man ville inte visa mer än vad man behövde. Och då så kommenterade en "kompis" till mig. ÅH gud vad smala ben du har! Vad har du gjort? Jag ba: eh, va? Jag har inte gjort nåt. ( För det hade jag faktiskt inte! Jag hade inte gjort nåt, jag hade inte bantat eller någonting sånt ) Så jag blev ju chockad och förstod ingenting, sedan sa den andra "kompisen" Bra gjort! Jag ba: vadå bra gjort tänkte jag i huvudet hela vägen hem den dagen. På lunchen så sa den första av "kompisarna" nu ska jag ladda på en portion till dig. Det var Köttbullar och Makaroner den dagen med Brunsås, hon la på en stor portion, och jag år upp allt, för jag var ju hungrug. Jag hade inte en tanke alls på att utveckla Anorexi. Men se som det kan bli. Nu säger jag inte att det var den ena "kompisens" fel. Men det spelade in som en "bra" komplinmang som man suger åt sig som en svamp, och sedan mår dåligt så, kan det bli som det bli.

Till skillnad från bulimi som oftast inte märks utåt, är anorexi en sjukdom som drar andra människors uppmärksamhet till sig. Anhöriga och vänner reagerar med oro och stigande panik som växer med varje kilo man tappar. Men om man har anorexi delar man inte denna oro. Då är man fokuserad på det som känns som en livsviktig uppgift - att ha kontroll över sin kropp och minska vikten. Man tycker att man mår bra, och märker inte hur man både fysiskt och psykiskt påverkas av svälten.

Det är inte fint att se ut sådär, och tänkt att jag har sett ut sådär i 3 år. Det är obegripligt.