Minnen som väcker känslor, musik som väcker känslor, händelser som väcker känslor...

När jag hör vissa låtar, gör vissa saker, ser vissa saker. Så påminns jag om en massa hemska saker som jag upplevt under min sjukdomstid. Saker man inte vill komma i håg, men som ändå alltid finns där i bakhuvudet. Jag påminss varje dag om när jag var sjuk. I samband med mat kan det komma tankar om hur der var kring all press jag hade innan maten, när jag åt, och efter maten. Att något så självklart som att äta är så svårt när man är sjuk. Det är svårt för en utomstående som inte har Anorexi att förstå hur jobbig och krävande den ständiga kampen inom sig själv är. Det är ett krig varje dag. Krig mellan Anorexin, och sig själv.  Det är inte den drabbades vilja att vara den vresiga, arga, taskiga tjejen. Utan det är Spöket Anorexin, som styr hur man ska göra. Man är som två personer. Ena "personen" vill absolut inte äta! Det är Anorexins vilja, det hemskaste som finns för den är att äta. Den andra, "friska" halvan vill inte vara i det tillståndet man är i. Man ser inte själv hur man ser ut. Hade man gjort det hade man hjälpt till från första början att ta sig ur det. Anorexi är en så hemsk sjukdom. Man tror alltid att man själv aldrig kommer att bli drabbad. Man tänker att man ska gå ner nåt kilo, och ibland, i värsta fall kan det gå så långt att man inte känner någon spärr, utan bara fortsätter, och fortsätter tills det är för sent. När det har gått för långt har man inte orken att erkänna för sig själv att man är sjuk. Jag förstod aldrig att jag var sjuk. Anorexi, det hade jag ju inte. Jag skulle gå ner nåt kilo, också blev det så hemskt att jag utveckalde en Ätstörning. Det är helt obegripligt att det kunde inträffa. När jag fick diagnosen Anorexi så trodde jag inte vad jag hörde. Drömde jag? Jag var tvungen att nypa mig i armen, var det en inbillning alltihop? Nej, det var det ju såklart inte.. Det tog flera veckor för mig att våga ens inse att det kunde vara Anorexi jag var drabbad av. Jag förstod ju att något var fel när jag ständigt åkte in på kontroller, och vikten dalade neråt. När jag tänkte tillbaka när jag låg inlagd, så hade jag väldigt mycket tid att tänka, och jag, för en sekund vågade erkänna för mig själv att jag var sjuk.

Nu för en vecka sedan i Måndags så när jag och min bästa vän J var på vårshowen, så kom det The Arks låt, "It takes a fool to remain sane" upp. Det var några tjejer som sjöng den, och jag kommer så väl i håg låten. Jag förknippar den med när jag var sjuk i Anorexin. Innan jag blev inlagd, när jag var påväg hem från min Moster i Skåne, så lyssnade jag och Mamma på den. Jag kommer i håg känslan jag hade när vi åkte hem. Det var en så fruktansvärd känsla. Känsla av maktlöshet. Jag kände inte igen mig själv. Det var så fruktansvärt hemskt.
Men låten är bra, jag älskar verkligen låten, men jag förknippar den så mycket med sjukdomen.
Tjejerna som sjöng låten, gjorde faktiskt att jag blev tårögd.





Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

hjortronsylt

Jag heter alltså Kajsa, är 18 år och bor med mina föräldrar i staden Sundsvall. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag med allt vad det innebär, vänner,killar,shopping,mode,outfits,videobloggar,sminktips, och mycket mer! Kommer blogga om min anorexi jag varit drabbad av under tre års tid, men äntligen tagit mig ur. Kommer delge min historia, samt ge er drabbade tips och stöd för att på bästa sätt klara er ur den! Kommer även ge tips till utomstående som ser på och känner sig maktlösa, kommer hjälpa er att orka kämpa, även när det känns som mörkast. Man måste må dåligt för att sedan kunna må bra! KRAM <3

RSS 2.0