Ett minne från barnklinken som väcker känslor

Jag satt inne på mitt rum som jag hade på barnkliniken, (Rådjur) och kollade på tv. Det var så ointressant att jag inte ens la det på minnet vad det var jag såg. Det knackade på dörren och T kom in och sa att hon hade fixat i ordning kvällsfika. "Fan,fan,fan ekade det i huvudet" jaha sa jag och följde efter ut med Mamam hack i häl. satte oss vid det lilla fykantiga bordet och iakttog vad det var hon hade dukat fram. Jo, det var det vanliga, fil och musli, och en mjuk macka med smör och ost. Men. Vad är det jag ser!? Det är mer fil än vad det brukar vara! Jag drabbas av panik, men jag vågar inte säga någonting. Jag vill bara skrika, men jag håller allt inom mig och stirrar på Mamam i stället, som märker att jag märkt vad som är fel enligt mig. Jag sätter mig vid bordet, och T ska såklart kommentera att jag sitter för långt ut på stolen. Varflr tror hon att jag sitter så långt ut på stolen? Jo, det kan jag fan svara på. Det är för att jag inte vill känna hur fettet på låten pressas mot stolen, så enkelt var det med det. Jag rättade till mig och började att äta. Jag kände hur det riktigt tog emot när jag tog tuggan av mackan, och såg hur hon stirrade på mig och log det bredaste leendet hon kunde pressa fram. Jag kollade på hon med ett litet leende. Ett falskt leende som inte betydde någonting för mig. Hon var en djävul i mina ögon. Hon och Mamma pratade om vilka serier vi tyckte om, "Andra Avenyn tycker du ju om, eller hur Gumman" sa Mamma och tittade på mig, "Eh ja. Jo det gör jag" , sa jag, men det enda jag fokuserade på var hur mycket mer fil hon hade lagt i skålen, och hur mycket extra smör hon hade lagt på mackan. T sa att hennes dotter också tycker om Andra Avenyn, och att hon själv tycker om, Skärgårdsdoktorn, hon gillar visst han, Samuel Fröler. När jag hade ätit fäärdigt så gick vi in på rummet, och T skulle gå över till dagvården och skriva kvällsrapporten, och sedan åka hem. På rummet satt jag med Ångest, och det fick gå ut över stackars Mamma. Det var inte ens Hennes fel, utan det var T,s. Jag började att gråta, jag ville inte att någon skulle höra, utan pressade ner huvudet i kudden och försökte att dämpa gråten, men utan resultat. Jag dunkade huvudet i väggen, och då kom det in en Sjuksköterska och frågade hur det var. "Jo det är hon personalen som la upp, faktiskt mer än vanligt på kvällsfikat, och det känns väldigt jobbigt för Kajsa-Stina, sa Mamma" Sjuksköterskan tittade på mig och sa. "Vet du Kajsa-Stina, Jag tycker att det var jättestarkt av dig att äta upp allt utan protester" Ska Jag hämta T så att hon kan få prata med dig? T kom och frågade va det var som hände. Vi förklarade vad det var, och T sa, "Ja, men du ska inte vara så fäst vid att mäta allt med decilitermått. Du måste kunna släppa på kontrollen och kunna lita på mig", Hur fan ska jag kunna lita på henne tänkte jag. Nu kommer jag aldrig att lita på någon! Så fort hon får chansen så har hon ju i extra bara för att jag är så underviktig. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig, adlrig att lita på henne mer. Hon gick därifrån, och jag och Mamma var ensamma. "Hon la faktiskt i fan 5dl, inte 2 som var bestämt" sa jag. Mamma höll med, hon hade faktiskt lagt upp mer än vad som var bestämt, men Mamma var ju på T,s sida. Att jag inte ska vara så fäst vid måtten, men hon förstod mig ändå, att det är ju bara en kamp att få i sig näringen. Mamma och jag kom överens om att om inte personalen följde med måtten, ( som läkaren och jag kommit överens om) så lägger mina föräldrar upp frukost och sånt med mått. Så enkelt är det. Jag lugnade ner mig, gick och la mig, och tänkte, försökte verkligen att tänka positivt.








Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

hjortronsylt

Jag heter alltså Kajsa, är 18 år och bor med mina föräldrar i staden Sundsvall. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag med allt vad det innebär, vänner,killar,shopping,mode,outfits,videobloggar,sminktips, och mycket mer! Kommer blogga om min anorexi jag varit drabbad av under tre års tid, men äntligen tagit mig ur. Kommer delge min historia, samt ge er drabbade tips och stöd för att på bästa sätt klara er ur den! Kommer även ge tips till utomstående som ser på och känner sig maktlösa, kommer hjälpa er att orka kämpa, även när det känns som mörkast. Man måste må dåligt för att sedan kunna må bra! KRAM <3

RSS 2.0