Viktkontroll = Helvete
Jag gick ner för trappen efter Pappa. Hack i häl följde jag efter Honom. Jag ville inte, inte, inte, inte, väga mig. Det är så hemskt att ställa sig på vågen, och inte få veta siffrorna. Om jag får reda på siffrorna drabbas jag av panik. Så min Läkare har bestämt att det är bäst om jag inte får se vad vågen visar. Fan. Jag kommer att ha gått upp jätte mycket! Jag känner allt fett som väller ut över byxkanten. Åh, jag orkar inte detta. Om jag går i Pappas takt, och i Hans sätt att gå på. Om jag saktar in på farten, så kanske jag inte har gått ner i vikt. Tankarna blandas om i huvudet. Jag känner att jag har gått upp i vikt, men å andra sidan så känns det som att jag kanske har gått ner i vikt. Vad är det här!? Jag orkar inte med det här. Jag vill bara gråta. Klumpen i magen bara växte och växte ju närmre vi kom barnmedicins avdelningen. Vi anmälde oss och klev in i väntrummet. Jag satt mig i den blåa soffan med något fult mönster på. Jag hatar den där soffan. Den är så ful. Jag får dåliga vibbar av den också för den delen. Tankarna av viktuppgång, och viktnedgång ekade inom mig. Jag kände inget längre. Jag kände inte min kropp. Jag hörde hur blodtrycksapparaten kom rullandes. Och då förstod jag att det var dags för vägningen. Kajsa-Stina, sa C med ett stort leende. Jag klev upp på darrande ben in i ett av rummen. Jag ställde mig på vågen, och hörde, tack. Men när hon sa, "Tack" så lät det liksom, surt. Jaha, jag förstod, vikten hade gått ner, det var därför hon var sur. Jag vände mig snabbt om för att se hur Pappa hade reagerat. Det var samma där. En min av besvikenhet, och rädsla. Fan, jag kommer aldrig att bli frisk. Haha! Du kommer aldrig att bli frisk, sa Anorexin inom mig.
Kommentarer
Trackback
