Sveket
Jag förstod aldrig att jag var sjuk. När man drabbas av en ätstörning så är det just det. Man förstår inte att man är sjuk. Man tror att det beteendet man håller på med är normalt.
När jag insjuknade, så var det aldrig tänkt att jag skulle få Anorexi. Man tänker inte när man börjar att banta, "att nu ska jag bli Anorektisk" det funkar liksom inte så. Det är inte det man vill egentligen. Utan det är något som man kan utveckla, inte alla, men jag utvecklade det. Jag har aldrig tränat i hela mitt liv, alltså jag har aldrig gått i någon sport, haft träningar och matcher någon vecka i månaden, aldrig har jag gjort något sådant, utan jag har hittat på egna saker att göra, tex ta en promenad när jag har lust med det, men aldrig tränat, förutom på gymnastiken på skolan. När jag bestämde mig för att gå ner i vikt, så var det som ett rop på hjälp kan man säga. Jag kände mig väldigt osäker när jag började 7an. Jag hade kompisar, men de var inga "riktiga" vänner precis, vi hade kul i hop, men jag kände mig aldrig riktigt trygg med dom. Så jag började att träna lite smått bara för att se om det funkade. Allt som tidningarna pumpade ut om hur lätt det var att gå ner i vikt, då ville jag testa, bara för att. Jag började succesivt dra in på maten, och tränade mer. Jag förstod aldrig att jag var sjuk. Eftersom att jag aldrig har tränat förut, så visste jag inte när det räckte för ett tränigspass om man säger. Utan jag körde stenhårt tills jag var alldeles slut. Det var en känsla som var obeskrivlig att förklara. Jag älskade när jag var helt slut, och hade gett allt. Då var jag "förtjänad" att äta, lite. Sedan började allt gå emot mig. Jag kände mig ännu mer osäker än vad jag trodde att jag skulle göra. Det skulle ju bli bra om jag gick ner i vikt, men ju mer jag gick ner i vikt, desto mer motiverad var jag att rasa ännu mer. Jag jämnförde mig med alla jag såg, kollade på benen, kroppen, överallt, och kollade sedan på mig själv och tänkte, "lite till kan jag gå ner" sedan var jag där. Jag var sjuk, men förstod det aldrig. Jag märkte att jag mådde sämre, men att det var Anorexi det var frågan om, nej, absolut inte. Jag visste egentligen inte så mycket om Anorexi innan jag blev sjuk. Vissa som drabbas besöker ju många bloggar, och tittar på internet på bilder och bla bla bla. Men jag gjorde aldrig något sådant, utan jag höll allt för mig själv. Jag pratade aldrig om mina tankar kring maten, men jag vet att det syntes ju hur jag höll på, det gick liksom inte att undgå.
Dagen jag blev inlagd, 25 Mars 2008, så visste jag inte vad jag skulle bli inlagd för. Jag mådde ju hur bra som helst, vad var problemet? Det var en gåta för mig att förstå. Att jag var trött, det berodde ju på att jag inte hade sovit tillräckligt, det var min förklaring, men dom skulle ju ha in mig på sjukhuset för en kontroll, vilket gjorde mig ursinnig. Väl inne på Akuten så blev jag ju inlagd på en gång, jag bara grät, det är det enda jag kommer i håg. Jag har en del minnesluckor vid vissa tillfällen, och det kanske är bra. Man vill bara glömma vissa situationer som jag upplevt, hemskt.
Men det som gjorde mig sjuk, det vet jag fortfarande inte. Det är nåog många saker som har med det hela att göra. Tex, osäkerheten som jag drabbades av i 7, "kompisarna" som egentligen var helt onödiga för mig att ha, hade nog klarat mig bättre utan dom, hade ju en många andra bra vänner, men just dom i min klass, kanske inte var som allra bästa, jag var aldrig trygg någonstans, det var mycket tjafs kring onödiga saker, när man börjar högstadiet så ska man hitta sig själv på något sätt, "vem är jag" och det är inte alltid så lätt, jag ville kanske vara på ett visst sätt, men vågade liksom inte fullfölja det fullt ut, jag hatade min kropp, hade riktigt aldrig varit nöjd med den utan ville väl gå ner i vikt sedan 6an, hade väldigt svårt att säga nej, kunde inte bestämma över någonting nästan, utan det var alla andra som gjorde det, vilket resulterade i att jag mådde ännu sämre, jag hade ingen kontroll på "mitt" liv, jag ville kunna bestämma över något, vilket gick ut över maten. Och mycket, mycket mer saker, men det här är några saker av varför jag blev sjuk.
Jag är glad att jag fick hjälpen, inte just då när jag var sjuk, men nu i efterhand, jag hade kanske inte skrivit det här om jag inte hade fått hjälpen, jag kanske hade legat nedgrävd, fy vad hemskt, men nu är det ju inte så. Jag sitter ju här, och vill hjälpa andra som har hamnat i denna hemska sjukdom, och hjälpa anhöriga att orka kämpa. Ibland känns allt bara skit, men alla ska veta, att det går att bli frisk. Med peppning, och vilja så går allt. Om man intalar sig själv, att nu ska jag fixa det här, så går det lättare än att säga, nej det går inte, jag kommer aldrig att klara det.
Jag fick varje gång jag var hos min sjukgymnast säga vilen kropp som jag kände mig som, ni kan ju gissa vilken jag kände mig som..
När jag insjuknade, så var det aldrig tänkt att jag skulle få Anorexi. Man tänker inte när man börjar att banta, "att nu ska jag bli Anorektisk" det funkar liksom inte så. Det är inte det man vill egentligen. Utan det är något som man kan utveckla, inte alla, men jag utvecklade det. Jag har aldrig tränat i hela mitt liv, alltså jag har aldrig gått i någon sport, haft träningar och matcher någon vecka i månaden, aldrig har jag gjort något sådant, utan jag har hittat på egna saker att göra, tex ta en promenad när jag har lust med det, men aldrig tränat, förutom på gymnastiken på skolan. När jag bestämde mig för att gå ner i vikt, så var det som ett rop på hjälp kan man säga. Jag kände mig väldigt osäker när jag började 7an. Jag hade kompisar, men de var inga "riktiga" vänner precis, vi hade kul i hop, men jag kände mig aldrig riktigt trygg med dom. Så jag började att träna lite smått bara för att se om det funkade. Allt som tidningarna pumpade ut om hur lätt det var att gå ner i vikt, då ville jag testa, bara för att. Jag började succesivt dra in på maten, och tränade mer. Jag förstod aldrig att jag var sjuk. Eftersom att jag aldrig har tränat förut, så visste jag inte när det räckte för ett tränigspass om man säger. Utan jag körde stenhårt tills jag var alldeles slut. Det var en känsla som var obeskrivlig att förklara. Jag älskade när jag var helt slut, och hade gett allt. Då var jag "förtjänad" att äta, lite. Sedan började allt gå emot mig. Jag kände mig ännu mer osäker än vad jag trodde att jag skulle göra. Det skulle ju bli bra om jag gick ner i vikt, men ju mer jag gick ner i vikt, desto mer motiverad var jag att rasa ännu mer. Jag jämnförde mig med alla jag såg, kollade på benen, kroppen, överallt, och kollade sedan på mig själv och tänkte, "lite till kan jag gå ner" sedan var jag där. Jag var sjuk, men förstod det aldrig. Jag märkte att jag mådde sämre, men att det var Anorexi det var frågan om, nej, absolut inte. Jag visste egentligen inte så mycket om Anorexi innan jag blev sjuk. Vissa som drabbas besöker ju många bloggar, och tittar på internet på bilder och bla bla bla. Men jag gjorde aldrig något sådant, utan jag höll allt för mig själv. Jag pratade aldrig om mina tankar kring maten, men jag vet att det syntes ju hur jag höll på, det gick liksom inte att undgå.
Dagen jag blev inlagd, 25 Mars 2008, så visste jag inte vad jag skulle bli inlagd för. Jag mådde ju hur bra som helst, vad var problemet? Det var en gåta för mig att förstå. Att jag var trött, det berodde ju på att jag inte hade sovit tillräckligt, det var min förklaring, men dom skulle ju ha in mig på sjukhuset för en kontroll, vilket gjorde mig ursinnig. Väl inne på Akuten så blev jag ju inlagd på en gång, jag bara grät, det är det enda jag kommer i håg. Jag har en del minnesluckor vid vissa tillfällen, och det kanske är bra. Man vill bara glömma vissa situationer som jag upplevt, hemskt.
Men det som gjorde mig sjuk, det vet jag fortfarande inte. Det är nåog många saker som har med det hela att göra. Tex, osäkerheten som jag drabbades av i 7, "kompisarna" som egentligen var helt onödiga för mig att ha, hade nog klarat mig bättre utan dom, hade ju en många andra bra vänner, men just dom i min klass, kanske inte var som allra bästa, jag var aldrig trygg någonstans, det var mycket tjafs kring onödiga saker, när man börjar högstadiet så ska man hitta sig själv på något sätt, "vem är jag" och det är inte alltid så lätt, jag ville kanske vara på ett visst sätt, men vågade liksom inte fullfölja det fullt ut, jag hatade min kropp, hade riktigt aldrig varit nöjd med den utan ville väl gå ner i vikt sedan 6an, hade väldigt svårt att säga nej, kunde inte bestämma över någonting nästan, utan det var alla andra som gjorde det, vilket resulterade i att jag mådde ännu sämre, jag hade ingen kontroll på "mitt" liv, jag ville kunna bestämma över något, vilket gick ut över maten. Och mycket, mycket mer saker, men det här är några saker av varför jag blev sjuk.
Jag är glad att jag fick hjälpen, inte just då när jag var sjuk, men nu i efterhand, jag hade kanske inte skrivit det här om jag inte hade fått hjälpen, jag kanske hade legat nedgrävd, fy vad hemskt, men nu är det ju inte så. Jag sitter ju här, och vill hjälpa andra som har hamnat i denna hemska sjukdom, och hjälpa anhöriga att orka kämpa. Ibland känns allt bara skit, men alla ska veta, att det går att bli frisk. Med peppning, och vilja så går allt. Om man intalar sig själv, att nu ska jag fixa det här, så går det lättare än att säga, nej det går inte, jag kommer aldrig att klara det.
Jag fick varje gång jag var hos min sjukgymnast säga vilen kropp som jag kände mig som, ni kan ju gissa vilken jag kände mig som..
Kommentarer
Trackback
