Känslan av glädje, men ändå rädslan över att äta en mjukglass.
Pappa. Jag drömde om att jag åt en mjukglass i natt. Pappa kollade upp från tidningen och sa. Gjorde du. Vill du att vi går ner till glassbaren och tar en glass sedan? Paniken växte inom mig, och jobbiga tankar satte fart i huvudet på mig. Jag trodde att huvudet skulle explodera. Eh, jag vet inte... Sa jag tyst. Jo men det skulle väl vara trevligt om vi kunde göra det. Jo, men... Jag ändrade mig. Jag ville ju verkligen smaka den däär glassen som vi så många gånger hade sett utanför skyltfönstret när vi passerade för att gå och handla. Ja, okej. Jag kan testa att äta en mjukglass på ett villkor. Att jag slipper kvällsfikat. Ja, okej, det får du göra, huvudsaken är att du testar något nytt, att du vågar testa. Vi gick ner till glassbaren. Den låg alldeles precis bredvid Behandlingshemmet. Allt låg liksom bredvid varandra. Det var inte alls långt att gå och handla tex. Behandlingshemmet låg mitt i City. Så man hade nära till allt. Och det var bra på ett sätt. Vi klev in i glasskiosken, och började att beställa. Jo, vi tar två bägare, sa Pappa till Han bakom disken. Vi fick våra glassar, och vi satt oss i fönstret för att kunna se ut på Männsikor som passerade. Första tuggan var den jobbigaste. Att just våga ta mod att smaka. Det var så längesedan sist. Men jag ska klara det. Jag åt upp min glass, och kände mig nöjd efteråt. Men Ångest kom såklart. Den grep sig fast i mig med klorna, men jag stretade emot. Ångesten skulle inte få bestämma helt över mig som det brukade göra. Jag gjorde allt för att distrahera att jag skulle börja gråta, och jag klarade det. Dom minutrarna som Ångesten var som högst, så pratade jag med Pappa om att jag har Ångest. Så vi gick in på några klädaffärer som ligger precis bredvid kiosken, och jag köpte lite saker. När vi gick tillbaka till Kliniken så kändes det redan lite bättre. Och jag hade ju bestämt med min Terapeut att jag ska utmana mig själv. Och jag klarade det.
Kommentarer
Trackback
