Första besöket i Mora.
Det var långfredagen 2009, som jag för första gången åkte till Moras behandlingshem. Jag hade gått och hoppats länge på att få hamna på ett behandlingshem. Jag kände att jag aldrig skulle ha klarat av att bli frisk annars. Jag hade varit på BUP i 1 år. Jag ville direkt till ett behandlingshem när jag fick reda från första början att jag var sjuk. Efter 2 månadet på Sjukhuset var jag så himla förtvivlad, och visste inte vad jag skulle ta mig till. jag skulle aldrig fixa det själv, utan pfoffeionell hjälp. Jag och mina Föräldrar kämpade för att få en remiss till ett behandlingshem. Personalen på Sjukhuset skyllde på att, dom hade inte testat alla deras metoder som dom hade att erbjuda mig, och dels att jag var för ung för att komma in på något behandlingshem. Jag blev eld och lågor, likaså mina Föräldrar. I samband med det att vi pratat om att komma till ett behandlingshem, så pratade Pappa med hand Kompis, som känner en Pappa med en dotter som har haft Anorexi. Och då frågade Pappa om jag ville träffa Henne. Det ville jag inte. Jag vill inte träffa någon, jag var instängd i mig själv, isolerade mig från omgivningen, allt jag bar inom mig var Anorexin, och kriget jag ständigt hade inom mig, dag ut och dag in. Efter ett tag så gav jag med mig på att träffa Henne. Ingenting kunde väl bli sämre tänkte jag. Så jag åkte hem till hennes föräldrar, dom bor alldeles intill oss, kanske någon kilometer i från. När jag kom hem till dom så tänkte jag en massa, hur alla skulle reagera, mm. Redan från sörsta stund vi börjar prata så mår jag lite bättre. Äntligen någon som förstår mig precis. Ingen annan kan sätta sig in i det är att vara sjuk, om man inte varit sjuk själv, eller är det. Vi pratar om hur jag känner inför maten, och hur jag mår, och allt möjligt. Hon berättar hur hon kände innan hon blev sjuk, när hon var sjuk, och när hon blev frisk. Jag blev verkligen motiverad till att våga kämpa mig fri från Anorexin. Hon peppade mig, och jag kände förtroede för henne, och kände att jag kunde prata med henne om allt. Vi pratade i 1 1/2 timme, men det kändes som 20 minuter. Hon om någon var någon jag ville prata mer med. Jag ville ha henne som psykolog istället för hon jag hade. Hon förstod mig inte alls. Hon ritade bara på sin tavla om ångestkurvan. Att den blir svagare och svagare ju längre tiden går, jaha, men det blir man ju hjälpt av. Vad ska jag göra när jag har Ångest då? Det kunde hon inte svara på, men det kunde F. F var den här tjejen jag pratade med. Vi bestämde några träffar då vi skulle träffas och prata. Jag åkte hem, och jag kände mig lite gladare på något vis. Hon hade gett mig lite styrka. dagen efter åkte vi in till Sjukhuset igen. Jag var ju bara hemma på en permission på 1 dag. Och så höll det på i 1 år, vi träffades lite grann, och pratade. Hon kom över till mig på barnkliniken när hon jobbade extra där, och hon fick mig att skratta. Hon fick mig att må bra.
Långfredagen 2009. Ja, tillslut så fick jag åka. Efter att dom på Sjukhuset märkte att jag inte blev bättre utav deras behandling, så gav dom mig en remiss till Moras klinik. Jag var överlycklig när jag fick remissen. Men jag var rädd också, nu skulle jag bli frisk. Jag skulle lämna Anoerxin. Jag var glad, och rädd på samma gång, men mest glad och motiverad. Vi åkte ner på långfredagen och träffade läkaren. Vi pratade om hur min situation såg ut, och jag satt mest och tänkte på om jag var för tjock för att få komma in på behandlingshemmet. Jag kanske var för tjock. Tänk om jag inte fick komma in. Tankarna snurrade i huvudet, och jag kollade mest ner i golvet. Men försökte verkligen att titta på honom. Jag berättade hur jag kände för saker, och hur jag mådde. Och mina Föräldrar berättade också hur tillståndet var. Efter 1 timmes möte, så åkte vi hem. Och vi bestämde att jag skulle få komma till behandlingshemmet. Vi åkte hem, och väntade på att en plats skulle bli ledig, så jag kunde börja min behandling.
Efter 1 vecka så kom ett brev där det stog att jag var välkommen från den dagen brevet kom, att jag var välkommen om en vecka. Oj! En vecka, shiiiit! Jag var jätteglad, äntligen skulle jag få börja med en riktig behandling. Jag ränkade inte BUP som behandling direkt. Det var mest koll dom hade på mig, men ingen behandling. Jag var orolig över hur jag skulle bli mottagen, om jag var föt tjock, mm.
Dagen Pappa och jag åkte ner var jag nervös, men glad, väldigt glad. Jag skulle äntligen få börja på ett behandlingshem som vi kämpat så mycket för att få komma till. Jag skulle verkligen ge allt, och fullfölja allt fullt ut. När vi kom fram så var mina ben spagetthi. Dels för att vi hade suttit i 4 timmar, och dels för att jag var nervös. Men när vi skulle lämna väskorna, och checka av att vi var där, så blev vi så varmt välkomade, så det kändes bra från första stund.
Samma dag skulle jag träffa min Terapeut. Så fort jag träffade Henne så kände jag att det här skulle bli bra. Redan på en gång när vi började prata, så kände jag att nu ska jag göra allt fullt ut. Jag tänker inte gena. Det lönar sig inte. Jag skulle bli frisk!
En bild på mig innan jag kom till Mora.
Långfredagen 2009. Ja, tillslut så fick jag åka. Efter att dom på Sjukhuset märkte att jag inte blev bättre utav deras behandling, så gav dom mig en remiss till Moras klinik. Jag var överlycklig när jag fick remissen. Men jag var rädd också, nu skulle jag bli frisk. Jag skulle lämna Anoerxin. Jag var glad, och rädd på samma gång, men mest glad och motiverad. Vi åkte ner på långfredagen och träffade läkaren. Vi pratade om hur min situation såg ut, och jag satt mest och tänkte på om jag var för tjock för att få komma in på behandlingshemmet. Jag kanske var för tjock. Tänk om jag inte fick komma in. Tankarna snurrade i huvudet, och jag kollade mest ner i golvet. Men försökte verkligen att titta på honom. Jag berättade hur jag kände för saker, och hur jag mådde. Och mina Föräldrar berättade också hur tillståndet var. Efter 1 timmes möte, så åkte vi hem. Och vi bestämde att jag skulle få komma till behandlingshemmet. Vi åkte hem, och väntade på att en plats skulle bli ledig, så jag kunde börja min behandling.
Efter 1 vecka så kom ett brev där det stog att jag var välkommen från den dagen brevet kom, att jag var välkommen om en vecka. Oj! En vecka, shiiiit! Jag var jätteglad, äntligen skulle jag få börja med en riktig behandling. Jag ränkade inte BUP som behandling direkt. Det var mest koll dom hade på mig, men ingen behandling. Jag var orolig över hur jag skulle bli mottagen, om jag var föt tjock, mm.
Dagen Pappa och jag åkte ner var jag nervös, men glad, väldigt glad. Jag skulle äntligen få börja på ett behandlingshem som vi kämpat så mycket för att få komma till. Jag skulle verkligen ge allt, och fullfölja allt fullt ut. När vi kom fram så var mina ben spagetthi. Dels för att vi hade suttit i 4 timmar, och dels för att jag var nervös. Men när vi skulle lämna väskorna, och checka av att vi var där, så blev vi så varmt välkomade, så det kändes bra från första stund.
Samma dag skulle jag träffa min Terapeut. Så fort jag träffade Henne så kände jag att det här skulle bli bra. Redan på en gång när vi började prata, så kände jag att nu ska jag göra allt fullt ut. Jag tänker inte gena. Det lönar sig inte. Jag skulle bli frisk!
En bild på mig innan jag kom till Mora. 
Kommentarer
Trackback
