Dagen jag ville bli frisk från Anorexin, och verkligen kämpade för det.
Jag kommer i håg den dagen då jag bestämde mig för att verkligen kämpa för att bli frisk från Anorexin. Det var inte ett lätt val, men jag var så trött, och less på sjukdomen att jag bara ville dö. Det var inget liv att vara inlagd på sjukhus, och det visste jag, men om det hade varit så lätt att bara knäppa med fingrarna och tänka att nu ska jag bli frisk, så skulle inte Anorexi vara en sjukdom som är svår att ta sig ur. Utan det började med att jag kände mig allmänt less, och förbannad på att jag inte fick göra vad jag ville. Det enda jag gjorde på dagarna var att äta. Det var ju, kul... Inget annat fick jag göra. Det jag fick göra var att, lösa korsord, pyssla, bygga pussel, titta på tv, spela spel, det var det jag gjorde under en dag i flera, flera år. Och när jag var tvångsinlagd så var det, det värsta jag varit med om. Jag fick inte göra någonting i fred. Om jag skulle på toaletten var jag övervakad, om jag gick in på "mitt" sk rum kom dom in som ett skott efter mig. Jag hade inget privatliv alls, och det var så fruktansvärt jobbigt. Att först och främst dras med en massa "idioter" enligt mig, och dels att bli i tvingad det värsta jag visste. Mat, så rann bägaren lver helt. Jag hade nästan tappat hoppet. Om jag inte åt, och det visste jag, så skulle jag bli sondad, jag vill verkligen, verkligen inte bli sondad. Alla hemska inlägg jag läst om tjejer som blivit sondade hade skrämt slaget på mig att jag kämpade för livet att äta. Jag ville verkligen inte ha sonden. Så på det viset var det lättare för mig att kämpa. Men en dag så när jag hade en riktig Ångestattack, så kände jag bara. NEJ! STOPP! Nu lägger vi ner det här. Nu ska jag verkligen kämpa för att bli frisk, jag orkar inte med er längre, alla j*vla idioter som jag dras med, ni fattar inte vad Ångest innebär, men nu orkar jag inte med skiten längre, nu vill jag bli frisk. Jag vill inte slösa bort mer av min tonårstid på att ha Ångest över att äta något så självklart som mat. Jag vill kunna njuta av maten, äta när jag är hungrig, och inte ständigt tänka på alla kalorier jag äter, och räkna hur mycket varje liten gnutta jag äter innehåller. Jag orkar inte med det. Nu ska jag verkligen kämpa för att bli frisk. Men det var en sak jag hade kommit överrens med Anorexin om. Så lätt kunde jag inte komma vidare, utan, Anorexin sa till mig att, okej, nu ska du äta så att du blir frisk och får komma härifrån. Men när du sedan har blivit frisk, så ska du svälta ner dig igen och bli sjuk. Med den tanken, så orkade jag på något sätt kämpa för att bli frisk, för att sedan kunna gå tillbaka till det sjuka gamla mönstret, men innerst inne ville jag inte det, men jag intalade Anorexin det, för att lugna ner mig själv då Ångestattackerna kom. Att, när jag är frisk, då ska jag svälta ner mig igen. Dagen kom då jag blev utskriven, den var någon dag innan Julafton, och jag skulel få åka hem. jag var så lycklig den dagen, att äntligen få slippa Sjukhuset, och Äntligen få komma hem! Jag firade julen hemma med fortfarande samma matschema, jag vågade inte att smaka någon godis, huvudsaken var att jag kunde äta enligt matschemat. Några dagar efter julaftonen så började Anorexin att spöka igen. Jag fick negativa tankar igen, och började sakta men säkert gå ner i vikt igen. Den här gången hann jag ine gå ner så jättemycket i vikt, utan blev inskriven på dagvård i Januari 2010. Jag var där från januari, till Mars, och dom månaderna så kämpade jag för livet. Nu för första gången så hade jag fått ett smakprov på hur det är att leva som en vanlig frisk människa, och det var det jag ville. Jag ville inte vara sjuk längre. Jag hade mycket tid att tänka, och jag insåg hur mycket jag har missat. Så mycket jag har slösat bort på att bara må dåligt. Nu ville jag verkligen bli frisk. Jag blev utskriven i Mars 2010. Personal från BUP kom hem till mig och ättränade hemma hos oss i April i någon vecka. Sedan klarade vi det själva. Och nu har jag varit frisk i snart 1 år, och det känns underbart. Äntligen är jag frisk från Anorexin!
Utdrag ur min dagbok då jag var tvångsinlagd. Jag hade inga positiva tankar alls om mig själv och min kropp. Tänk så fel man kan ha om sin kroppsuppfattning. Jag har dock inga bilder på mig då jag var som sjukast...
En bild på mig sen i morse faktiskt.. Beklagar bilden, men jag var ganska trött, haha.
Utdrag ur min dagbok då jag var tvångsinlagd. Jag hade inga positiva tankar alls om mig själv och min kropp. Tänk så fel man kan ha om sin kroppsuppfattning. Jag har dock inga bilder på mig då jag var som sjukast... En bild på mig sen i morse faktiskt.. Beklagar bilden, men jag var ganska trött, haha. 
Kommentarer
Trackback
