Hejsan! i dag var jag på möte med min behandlare angående Anorexi, Karin. Jag var hos henne varje vecka förrut. Men har inte träffat henne sedan ett halv år tillbaka ungefär, så det kändes ovant att komma till henne. Nu var jag där av helt andra imständigheter, om mat, men inte om Anorexi. Ni fattar nog. Det är ett ganska så känsligt ämne att prata om, det är därför jag beter mig som en jag vet inte vad, och skriver bara halva meningar, och det ursäktar jag mif för. Men vi kom fram till saker och ting, och vi pratade gamla minnen, haha låter sim att jag är 80 år, men nej, vi pratade om förra året och 3 år tillbaka när jag blev sjuk. Och nu, i dagsläget vad bra allting är med mig. Klart jag inte mår bra jämt, men för det mesta. När jag kommer in på sjukhuset får jag ju såklart en känsla av att det har varit mitt hem under en väldigt lång tid. Jag har bott där väldigt länge. Nästan hela min sjukdomstid, så det är jobbigt att gå igenom vissa delar i sjukhuset, se alla rum och salar, samtalsrum och korridorer, känslan sitter kvar av hur jag kände då, det kommer upp i huvudet. För ett år sedan var jag inne på krishemmet, tvångsinalgd, det är helt obegripligt, usch. Jag har skrivit upp allt jag åt och vad jag gjorde när jag var inlagd. Jag har kvar alla antexkingar. Jag kanske delar med mig av ett såsant inlägg, jag får se om jag pallar det.
Nu ska jag snart sova, är väldigt trött, även fast att jag sov till klockan, 10.50. Jag är så trött på morgnarna, men inte så konstigt när jag lägger mig 1 - 2 tiden.
Kram <3