Vad är det jag är rädd för?
Sitter och funderar på allting just nu. Vad vill jag ska hända, vem vill jag vara, hur vill jag vara? Det är frågor som är svåra att hitta ett svar på. När jag har gått ner ett antal kilon som jag vill, så blir jag ändå inte nöjd. Då tänker jag, 1 till, tills jag inte finns kvar längre.
Att det var maten. Maten som är livsviktig för oss alla, att det just var en sådan självklar sak som skulle utvecklas till en ätstörning. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tro.
Anorexi. Det är när man är utmärglad, smal, hålögd, mager, gud vad hemskt att se ut så. Men ändå så hamande jag i träsket. Hur kom det sig egentligen? Jag har funderat över det många gånger. Och kommer inte fram till just att det var därför jag blev sjuk. Utan det är många händelser som spelar in.
Jag tror att det började med att jag ville ha kontroll över något. Något jag kunde bestämma över. Jag var väldigt osäker när jag började 7an, jag var osäker på vilka som var mina vänner, jag var aldrig riktigt trygg någonstans kändes det som. Det kom som en press när man började högstadiet. det är också det att, jag ville gå ner nåt kilo, då skulle allting bli så mycket bättre. Jag skulle få vad jag ville ha, det var jag säker på. Det tyder på att jag var väldigt osäker som person. Hur kunde det komma sig? Jag som alltid har varit en självsäker tjej, hur kunde några "skitungar" trycka ner en så jävla lång egentligen? Dom mobbade mig inte, absolut inte! Men det var det psykiska som tärde på mig. Hur dom behandlade mig som gjorde så fruktansvärt ont. Att jag var utnyttjad.
Egentligen hade jag ju kompisar, det var inte det, utan det att dom behandlade mig på fel sätt. Jag var lätt att övertala, jag gick med på nästan allting, kunde inte säga nej, ingenting. Och det straffar sig i längden.
Nu är jag mycket mer säker på sådana saker. Även fast det kan vara jobbigt att säga nej fortfarande, så klarar jag av det, och kan hantera det på ett bättre sätt, samt att jag känner mig tryggare med mina vänner, och alla har blivit mogna.
Att ett kilo. Det började som att jag skulle gå ner nåt kilo. Bara något, inget stort, bara så att jag kunde se om det blev bättre. Enligt mig själv blev det bättre. Men det jag inte själv såg var hur jag förvandlades mer, och mer från en söt snäll tjej, till ett monster, som skrek och kastade saker omkring mig, och det jag var irriterad på, ar dom i min närhet som sa att jag hade blivit förändrad, att jag hade blivit väldigt smal. Vadå väldigt smal!? jag är fet som ett hus! Varför ljuger alla för mig?
Ingen. Absolut ingen ska behöva genomgå denna hemska sjukdom. Aldrig. Det är så fruktansvärt jobbigt för alla. För både den drabbade, och dens anhöriga. Det är så tärande på familjen att det inte går att beskriva med ord. Så om någon märker att ens dotter/kompis börjar bete sig underligt. Fråga vad han/hon håller på med. Känner du själv att du börjar bli mer kontrollerande vad gällande maten och träning, sök hjälp. Det lönar sig. Det är bättre att söka hjälp i tid. Att få hjälp så fort som möjligt. Innan man utvecklar en Ätstörning.
Det är lättare att få hjälp i tid, det är svårare när man är så inne i sjukdommen.
Att det var maten. Maten som är livsviktig för oss alla, att det just var en sådan självklar sak som skulle utvecklas till en ätstörning. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tro.
Anorexi. Det är när man är utmärglad, smal, hålögd, mager, gud vad hemskt att se ut så. Men ändå så hamande jag i träsket. Hur kom det sig egentligen? Jag har funderat över det många gånger. Och kommer inte fram till just att det var därför jag blev sjuk. Utan det är många händelser som spelar in.
Jag tror att det började med att jag ville ha kontroll över något. Något jag kunde bestämma över. Jag var väldigt osäker när jag började 7an, jag var osäker på vilka som var mina vänner, jag var aldrig riktigt trygg någonstans kändes det som. Det kom som en press när man började högstadiet. det är också det att, jag ville gå ner nåt kilo, då skulle allting bli så mycket bättre. Jag skulle få vad jag ville ha, det var jag säker på. Det tyder på att jag var väldigt osäker som person. Hur kunde det komma sig? Jag som alltid har varit en självsäker tjej, hur kunde några "skitungar" trycka ner en så jävla lång egentligen? Dom mobbade mig inte, absolut inte! Men det var det psykiska som tärde på mig. Hur dom behandlade mig som gjorde så fruktansvärt ont. Att jag var utnyttjad.
Egentligen hade jag ju kompisar, det var inte det, utan det att dom behandlade mig på fel sätt. Jag var lätt att övertala, jag gick med på nästan allting, kunde inte säga nej, ingenting. Och det straffar sig i längden.
Nu är jag mycket mer säker på sådana saker. Även fast det kan vara jobbigt att säga nej fortfarande, så klarar jag av det, och kan hantera det på ett bättre sätt, samt att jag känner mig tryggare med mina vänner, och alla har blivit mogna.
Att ett kilo. Det började som att jag skulle gå ner nåt kilo. Bara något, inget stort, bara så att jag kunde se om det blev bättre. Enligt mig själv blev det bättre. Men det jag inte själv såg var hur jag förvandlades mer, och mer från en söt snäll tjej, till ett monster, som skrek och kastade saker omkring mig, och det jag var irriterad på, ar dom i min närhet som sa att jag hade blivit förändrad, att jag hade blivit väldigt smal. Vadå väldigt smal!? jag är fet som ett hus! Varför ljuger alla för mig?
Ingen. Absolut ingen ska behöva genomgå denna hemska sjukdom. Aldrig. Det är så fruktansvärt jobbigt för alla. För både den drabbade, och dens anhöriga. Det är så tärande på familjen att det inte går att beskriva med ord. Så om någon märker att ens dotter/kompis börjar bete sig underligt. Fråga vad han/hon håller på med. Känner du själv att du börjar bli mer kontrollerande vad gällande maten och träning, sök hjälp. Det lönar sig. Det är bättre att söka hjälp i tid. Att få hjälp så fort som möjligt. Innan man utvecklar en Ätstörning.
Det är lättare att få hjälp i tid, det är svårare när man är så inne i sjukdommen.
Kommentarer
Zita
Hej! Kom in på din blogg av en händelse och måste bara få säga att jag tycker du är otroligt duktig som har kämpat dig ur din ätstörning.
Kämpa vidare och lycka till.
Kramar Zita
Kajsa-Stina
Hej! Tack så mycket. :)
Ja, det är en jobbig sjukdom att ta sig igenom, men det går, man får aldrig glömma det! Man behöver mycket stöd från nära och kära också! :)
Kramar
Trackback
