Den värsta sommaren i hela mitt liv!
Jag låg i sängen och kände en tung dimma fyllas över mig. Det var Ångest. Det är en av de värsta känslor jag vet, det är så hemskt att känna sig Ångestfylld. Jag låg och vred mig och gruvade mig för att kliva ur sängen. " Jaha, ännu en dag i helvetet " jag orkar verkligen inte med denna jävla skit längre, allt är bara åt helvete. Jag visste vad som var påväg att hända. Det var uppehåll från behandlingshemmet, och Anorexin ahde tagit sitt grepp om mig, och jag orkade inte stå emot, vad skulle jag stå emot för? Jag är Anorexin. Vem är jag utan den egentligen? Jag är inte jag, jag vill inte bli frisk, det är hemskt, vem är jag!? Tankarna for genom huvudet, och jag drabbades av panik och låg och skakade. Dels för att jag hade Ångest, men också dels för att jag låg och frös. Jag låg och frös mitt i sommaren, och jag låg under täcket dessutom.
Allt jag hade kämpat för hela våren var raserat, och jag var påväg ner i träsket igen. ner i helvetet, det värsta som existerar, men jag bara följde med i Anorexins sjuka mönster.
Jag förmådde mig inte att gå ner på nedervåningen, jag orkade inte. Jag orkade inte se allas besvikna miner, och deras ledsna min av att dom hade misslyckats, det var inte dom som hade misslyckats, det var inte deras fel. Allt var mitt fel, dom kunde ingenting göra, Anorexin var så stark, så det var den som bestämde allt jag skulle göra. Gjorde jag något annat, så blev det ännu värre. , att jag nu skulle bli det där liket igen, det där hemska som inte hade några känslor. Som bara tänkte på träning konstant hela dagarna och nätterna.
Jag vred mig till andra sidan, och kände en kniv hugga i bröstet på mig, det kändes verkligen som en kniv som högg sig längre och längre in i mig. Smärtan var hemsk, jag började nästan att gråta, det gjorde så fruktansvärt ont.
Jag låg och kollade på min kropp hur den såg ut. Tjock överallt, gud vad ful jag är. Jag förtjänar inte maten, gud vad jag är misslyckad. Jag orkar inte mer.
Jag tog fram boken som jag köpt från behandlingshemmet med tjejer som blivit friska från Anorexin, och jag tänkte, " Jag kommer aldrig att bli frisk, jag kommer att vara sjuk hela jävla livet, vilket jävla liv... " , jag läste och läste, och kände mig bara allmänt deprimerad när jag läste vad dom skrev. Det dom skrev var ju så självklart, jag blev motiverad, men ändå ett sätt inte det. Jag förmådde mig inte att kämpa, jag hade inte gnistan till att kämpa, det var ändå inte värt det.
Klockan tickade mot kväll, och jag gick ner på nedervåningen och la mig i soffan och mådde rent ut sagt förjävligt. Kändes som att jag skulle spy, jag hade inte ätit på väldigt länge, men jag kände liksom ingen hunger ändå, bara tomhet.
Jag gick och la mig igen, och kände ingenting. Jag brydde mig inte om någonting längre. Allt som existerade var, mat och träning. Jag pallar inte med mitt jävla skitliv, varför, varför skulle jag drabbas av denna jävla sjukdom? Kan någon svara mig på denna gåta?
Så kände jag sommaren då jag började insjukna i Anorexins mörker igen. Det som jag fruktade mest, men ändå så hamnade jag i träsket, och senare, September blev jag inlagd på barnkliniken, den 16e. Och i Oktober så blev jag tvångsinlagd, det var det värsta jag upplevt i hela mitt liv...
Paniken inför vad som skulle hända, hur allt skulle bli, allt var ett rent helvete.
Någon månad innan jag började insjukna rejält..
Allt jag hade kämpat för hela våren var raserat, och jag var påväg ner i träsket igen. ner i helvetet, det värsta som existerar, men jag bara följde med i Anorexins sjuka mönster.
Jag förmådde mig inte att gå ner på nedervåningen, jag orkade inte. Jag orkade inte se allas besvikna miner, och deras ledsna min av att dom hade misslyckats, det var inte dom som hade misslyckats, det var inte deras fel. Allt var mitt fel, dom kunde ingenting göra, Anorexin var så stark, så det var den som bestämde allt jag skulle göra. Gjorde jag något annat, så blev det ännu värre. , att jag nu skulle bli det där liket igen, det där hemska som inte hade några känslor. Som bara tänkte på träning konstant hela dagarna och nätterna.
Jag vred mig till andra sidan, och kände en kniv hugga i bröstet på mig, det kändes verkligen som en kniv som högg sig längre och längre in i mig. Smärtan var hemsk, jag började nästan att gråta, det gjorde så fruktansvärt ont.
Jag låg och kollade på min kropp hur den såg ut. Tjock överallt, gud vad ful jag är. Jag förtjänar inte maten, gud vad jag är misslyckad. Jag orkar inte mer.
Jag tog fram boken som jag köpt från behandlingshemmet med tjejer som blivit friska från Anorexin, och jag tänkte, " Jag kommer aldrig att bli frisk, jag kommer att vara sjuk hela jävla livet, vilket jävla liv... " , jag läste och läste, och kände mig bara allmänt deprimerad när jag läste vad dom skrev. Det dom skrev var ju så självklart, jag blev motiverad, men ändå ett sätt inte det. Jag förmådde mig inte att kämpa, jag hade inte gnistan till att kämpa, det var ändå inte värt det.
Klockan tickade mot kväll, och jag gick ner på nedervåningen och la mig i soffan och mådde rent ut sagt förjävligt. Kändes som att jag skulle spy, jag hade inte ätit på väldigt länge, men jag kände liksom ingen hunger ändå, bara tomhet.
Jag gick och la mig igen, och kände ingenting. Jag brydde mig inte om någonting längre. Allt som existerade var, mat och träning. Jag pallar inte med mitt jävla skitliv, varför, varför skulle jag drabbas av denna jävla sjukdom? Kan någon svara mig på denna gåta?
Så kände jag sommaren då jag började insjukna i Anorexins mörker igen. Det som jag fruktade mest, men ändå så hamnade jag i träsket, och senare, September blev jag inlagd på barnkliniken, den 16e. Och i Oktober så blev jag tvångsinlagd, det var det värsta jag upplevt i hela mitt liv...
Paniken inför vad som skulle hända, hur allt skulle bli, allt var ett rent helvete.
Någon månad innan jag började insjukna rejält.. 
Kommentarer
Trackback
