Tankar från i gårkväll
Av någon underlig anledning så kommer jag att tänka på hur det var förut, och hur det är nu. Egentligen kanske det inte är så konstigt att jag just tänker dessa tankarna på kvällen, eftersom att det är då jag har tid för mig själv, att just tänka på sådana tankar. Det är skrämmande vilken förändring som blivit på 1 år. För 1 år sedan var jag livrädd för maten, och tränade konstant för att bli av med varje kalori som var i min kropp. Nu 1 år senare, på dagen faktiskt 1 år sedan ungefär, så har jag inte alls den relationen till mat. Det är ju så att jag kan självklart få Ångest när jag ser mig själv i spegeln. Att jag är för Tjock, och att jag borde gå ner några kilon. Men gör jag det? Nej. Det gör jag inte, jag "respekterar" min kropp hur den ser ut nu. Även fast jag bara vill gå och gömma mig någonstans ibland när jag ser min kropp ur en speciell vinkel. Men jag liksom accepterar min kropp på ett annat sätt i dag. Jag trodde aldrig att jag skulle "våga" äta något onyttigt igen efter jag blev sjuk. Jag trodde aldrig att jag skulle bli frisk. Jag trodde att jag skulle bli jättetjock och komma upp i normalvikt, men att tankarna skulle åka till en ö ute i atlanten, det trodde jag inte. Och det är ju så, att jag har tankar kvar kring mig själv, maten, och kroppen, men kan som sagt hantera dom. Ibland kan jag känna att det var väldigt onödigt att äta just en speciell sak, i kanske lite för stora mängder, men det är ingenting som är förbjudet längre att råka göra det. Tvärt om, nu när jag kan äta utan att få jätte mycket Ångest, det är en seger. jag trodde aldrig att jag skulle våga erkänna för mig själv igen att mat är gott. När jag var sjuk så fick jag absolut inte erkänna för mig själv att någonting var gott. Först kopplade jag bort alla tankar kring att det var någonting positivt att äta, men kom med tiden på att mat är något livsnödvändigt som varje människa behöver. Det har jag alltid vetat, men när man är sjuk, vill man inte inse det. Eller rättare sagt, man förstår det inte, det kopplar inte i hop med allt annat som kretsar i huvudet.
Det är klart att ibland vill jag bara svälta ner mig och bli Anorektisk igen. Det var något som var tryggt på ett sätt eftersom att jag varit en del av sjukdomen i så många år, men när jag tänker på baksidan av det hela, så är det ingen bra utväg att som sagt svälta mig igen. Man mår inte bra av det, man får inte göra vad man vill, man är rädd för mat, och godsaker som gör att man orkar leva. Om jag inte skulle få äta vad jag ville när jag ville, tex godis skulle jag gå under av att jag blir olycklig. Haha, det är faktiskt sant. Att jag kan erkänna bara en sådan sak för mig själv är magiskt.
Jag funderar som sagt en hel del på allt möjligt, allt från Anorexi till mat till kalorier till träning till storlek till allt, och allt har med Anorexi i grunden att göra faktiskt. I går kom jag att tänka på bara en sådan sak som att när jag gick i 6an, så hade vi på Fredagar som en avslutning på veckan, då någon i klassen skulle baka och bjuda dom andra i klassen på, ibland var det även på första lektionen på morgonen på Engelskan när det var alla 6or samlade. Men i allafall, så hade vi det varje Fredag sista timmen då vi hade det mysigt med "Lilla Löpsedeln" ungefär som "Lilla Aktuellt" vi hade frågesport, och pratade, vi hade fokus, det var när våran Lärare läste ur ordboken fokus och vi skulle gissa vilket ord det var, våran lärare läste för oss, och vi hade det jättemysigt. Men i allafall så kommer jag i håg att 4 tjejer i klassen hade bakat varsin sak, det var 1 vit kaka med sylt i, det var kladdkaka, det var chokladmuffins, och det var chokladrutor, och saft. Jag fick mina 4 kakor och började med den "äckligaste" som var den vita kakan med sylt i, när jag hade ätit upp allt. nästan, och var på den godaste, "chokladrutan" så orkade jag bara med halva för jag mådde så illa, jag var så mätt, men brydde jag mig om det? Nej, jag brydde mig inte det minsta om att jag var proppmätt, även fast jag mådde illa, det struntade jag i. Jag gav den halvan som var kvar till 2 andra kompisar till mig i en årskurs under mig. Sedan på eftermiddagen hade någon annan i klassen bakat, och jag åt det efter lunch, och brydde mig inte om vad jag hade ätit den dagen, eller vad jag skulle äta när jag kom hem. Allt var så natrurligt, och det är hemskt när jag tänker på hur det förändrades på bara 1 år ungefär.
Jag tänker tillbaka på när jag fick på Fagerviksskola. På Julen så hade Mattanterna och även Lärarna gjort det Julmysigt i hela skolan. I matsalen var det tomtar, och Mattanterna hade tomteluvor, det var 1 julgran med fina ljus, och pynt, det var god julmat, det fanns allt möjligt, och det var så mysigt. Vi hade julklappsbyte med klassen. Man köpte en varsin sak, slog in den, och sedan lottade man om vilket paket man skulle få. Så himla mysigt. Vi tände ljus på morgonen, och Läraren läste någon Julsaga, vi hade Lucia, med Pepparkakor, Lussebullar, Julmust, varm Choklad, Julsånger, Godis, allt var så harmoniskt, jag längtar så tillbaka till det ibland att det är obeskrivligt med ord att förklara. När jag ser min gamla skola får jag ett leende på läpparna och tänker vad mysigt det var där egentligen, även om det var jobbigt ibland, så var vi alla på skolan så trygga med varandra. Allt förändras, och det är inte lätt alla gånger att just förändra sig själv.
Det är klart att ibland vill jag bara svälta ner mig och bli Anorektisk igen. Det var något som var tryggt på ett sätt eftersom att jag varit en del av sjukdomen i så många år, men när jag tänker på baksidan av det hela, så är det ingen bra utväg att som sagt svälta mig igen. Man mår inte bra av det, man får inte göra vad man vill, man är rädd för mat, och godsaker som gör att man orkar leva. Om jag inte skulle få äta vad jag ville när jag ville, tex godis skulle jag gå under av att jag blir olycklig. Haha, det är faktiskt sant. Att jag kan erkänna bara en sådan sak för mig själv är magiskt.
Jag funderar som sagt en hel del på allt möjligt, allt från Anorexi till mat till kalorier till träning till storlek till allt, och allt har med Anorexi i grunden att göra faktiskt. I går kom jag att tänka på bara en sådan sak som att när jag gick i 6an, så hade vi på Fredagar som en avslutning på veckan, då någon i klassen skulle baka och bjuda dom andra i klassen på, ibland var det även på första lektionen på morgonen på Engelskan när det var alla 6or samlade. Men i allafall, så hade vi det varje Fredag sista timmen då vi hade det mysigt med "Lilla Löpsedeln" ungefär som "Lilla Aktuellt" vi hade frågesport, och pratade, vi hade fokus, det var när våran Lärare läste ur ordboken fokus och vi skulle gissa vilket ord det var, våran lärare läste för oss, och vi hade det jättemysigt. Men i allafall så kommer jag i håg att 4 tjejer i klassen hade bakat varsin sak, det var 1 vit kaka med sylt i, det var kladdkaka, det var chokladmuffins, och det var chokladrutor, och saft. Jag fick mina 4 kakor och började med den "äckligaste" som var den vita kakan med sylt i, när jag hade ätit upp allt. nästan, och var på den godaste, "chokladrutan" så orkade jag bara med halva för jag mådde så illa, jag var så mätt, men brydde jag mig om det? Nej, jag brydde mig inte det minsta om att jag var proppmätt, även fast jag mådde illa, det struntade jag i. Jag gav den halvan som var kvar till 2 andra kompisar till mig i en årskurs under mig. Sedan på eftermiddagen hade någon annan i klassen bakat, och jag åt det efter lunch, och brydde mig inte om vad jag hade ätit den dagen, eller vad jag skulle äta när jag kom hem. Allt var så natrurligt, och det är hemskt när jag tänker på hur det förändrades på bara 1 år ungefär.
Jag tänker tillbaka på när jag fick på Fagerviksskola. På Julen så hade Mattanterna och även Lärarna gjort det Julmysigt i hela skolan. I matsalen var det tomtar, och Mattanterna hade tomteluvor, det var 1 julgran med fina ljus, och pynt, det var god julmat, det fanns allt möjligt, och det var så mysigt. Vi hade julklappsbyte med klassen. Man köpte en varsin sak, slog in den, och sedan lottade man om vilket paket man skulle få. Så himla mysigt. Vi tände ljus på morgonen, och Läraren läste någon Julsaga, vi hade Lucia, med Pepparkakor, Lussebullar, Julmust, varm Choklad, Julsånger, Godis, allt var så harmoniskt, jag längtar så tillbaka till det ibland att det är obeskrivligt med ord att förklara. När jag ser min gamla skola får jag ett leende på läpparna och tänker vad mysigt det var där egentligen, även om det var jobbigt ibland, så var vi alla på skolan så trygga med varandra. Allt förändras, och det är inte lätt alla gånger att just förändra sig själv.
Kommentarer
Trackback
