Funderingar som kommer rätt ofta när man minst anar det

Jag kan av en anledning få en känsla av hur det var när jag var sjuk. I dag tex på praktiken, så skulle jag äta lunch själv för första gången sedan jag blev sjuk för 3 år sedan. Efter att jag blivit frisk, och även när jag avr sjuk, så har jag alltid haf sällskap av någon annan när jag äter. Så när jag åt själv i dag, är det då så konstigt att man drabbas av panik och Ångest? Jag satt uppe på expeditionen och väntade på att klockan skulle slå lunch. Jag gick ner till lunchrummet, och började värma maten, korvskivor med potatismos. Jag hällde upp lokan i ett glas, och väntade på att det skulle pipa i mikron. Medans minutrarna gick av att maten skulle bli varm, tänkte jag på att jag äter nu för att jag är hungrig, inte för att det är ständig tvång på att jag ska göra det, utan för att man ska äta, och för att jag är hungrig. Jag trodde aldrig att jag skulle våga äta själv igen efter alla hemska upplevelser kring maten, alla hemska krig vi haft, jag och anorexin tillsammans. Jag blir så ledsen. Jäkla skit sjukdom som finns. När jag var liten brydde jag mig inte om mat. Jag hade inga problem med att äta. Mat var det bästa jag visste, godsaker också. Jag kunde tex gå ner till min skola, på 2 minuter? Det var inte långt alls. Och tänka och fundera på vad det var för mat. Magen kurrade, och när det blev lunch så fick man en portion mat av mattanterna, blev man inte mätt hämtade man mer, och det var inget mer med det. Jag åt tills jag var mätt, och njöt av maten. När jag kom hem var det likadant. Jag åt mat tills jag blev mätt. Och kunde även ta mellanmål innan middagen, även om vi bara skulle äta om 1 timme, så kunde jag ta 2 limpmackor med smör och ost, mycket smör, och mycket ost, och 2 rejäla oboy glas med mycket pulver, så det smakar riktigt med choklad. Och sedan lägga mig framför tvn och kolla på en film tills maten var klar. Sedan förflyttade jag mig från tv soffan till köksbordet, lastade upp en portion med fläskkotlett, och potatisgratäng, och åt tills jag var mätt. Sedan fram mot kvällen var det dags för godis. Och tränade jag någonting? Nej. Inte ett dugg. Träning var det värsta jag visste. Enda gången jag rörde på mig var på gymnastiken på skolan som var 2 gånger i veckan, och då gav jag verkligen allt. Jag älskade att röra på mig på idrotten, men det skulle aldrig falla mig in att göra det på fritiden. Det roligaste på idrotten tyckte jag var, basket. Jag var riktigt duktig på det, det var därför jag gillade det så mycket, men innebandy var också kul, spökboll, medicinboll, tävlingar, allt var kul, och jag gav allt. Men något gick snett när jag började 7an. Och allt förändrades. Idrotten ville jag inte vara med på. Jag hatade att visa upp min kropp inför alla andra, och visa dom andra vad vi skulle göra den lektionen. Hellre skulle jag springa 10 mil än att visa min kropp för det andra. Dom var så mycket bättre än mig. Jag skyllde alltid på allt möjligt. Att jag var sjuk, och allt vad det var. Och när jag tex hade mens, så var det jättepinsamt. Det var som om min gympalärare såg i mina ögon att jag hade mens, då sa han att jag skulle gå elljusspåret, vilket jag inte gjorde. Jag gick ut till där elljusspåret började, men vände så fort jag fick chansen och sprang in på toaletten och gömde mig och väntade tills lektionen var slut.
En dag när jag för en gång skulle varit med på idrotten så skulle jag duscha efteråt och gick in i duschen. Då sa en tjej i min klass att jag hade så smala ben. Jag fattade ingenting, vadå smala ben? Jaha, ja kanske, tack eller?
Det var lunch efteråt, och en annan tjej i min klass la upp mat på min tallrik och sa, Kajsa. Nu ska jag ladda upp en portion till dig. Du är ju så smal. Jag ba, jaha, okej. Jag åt och brydde mig inte mer om det, jag var ju inte sjuk. Då.
Några veckor efteråt förändrades allting. Jag var inte nöjd alls med min kropp, och allt jag gjorde blev fel. Jag började att träna hemma, struntade i idrotten på skolan, och kände mig otillräcklig hela tiden. Jag var så äcklig. FUL FET! Jag tränade hemma, och jag tynade bort, utan att jag själv såg det. Det var nog ingen som såg det först. Jag hade ju så stora kläder på mig för att dölja det, och lager, på lager. Jag frös något så oerhört. Och efter att ha promenerat hem dom 4- 5 km, så satt jag på vattenkranen på högsta värmen för att värma mina händer. Jag frös, och jag värmde dom i flera minuter. Jag frös så himla mycket. Tillslut märkte jag själv att något var fel. Jag ville inte äta, och om jag åt så fick jag ångest. Eller jag fattade inte var ångest var, men jag fick en obehagskänsla som var så jobbig att kämpa emot. Så jag struntade i att äta. Vilket bara blev ännu värre. Jag blev tillslut inlagd som ni vet. Jag åkte in på kontroller flera gånger innan, och efter några gånger blev jag inlagd, med allt vad det innebar. 3 år i en helvets sjukdom. Och nu är jag frisk. Och jag tänker aldrig hamna i träsket igen. Det var det vidrigaste jag varit med om. Det hemskaste som finns är anorexi. Och jag vill hjälpa er som är drabbade av denna hemska sjukdom, och även stötta era anhöriga. Det är en jobbig och krävande sjukdom på alla plan. Och jag tänker stötta er till 100%. ♥




Baksida.




Framsida.
Här har jag spenderat 3 år. Korridorerna ger mig ångest, och väcker känslor.








Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

hjortronsylt

Jag heter alltså Kajsa, är 18 år och bor med mina föräldrar i staden Sundsvall. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag med allt vad det innebär, vänner,killar,shopping,mode,outfits,videobloggar,sminktips, och mycket mer! Kommer blogga om min anorexi jag varit drabbad av under tre års tid, men äntligen tagit mig ur. Kommer delge min historia, samt ge er drabbade tips och stöd för att på bästa sätt klara er ur den! Kommer även ge tips till utomstående som ser på och känner sig maktlösa, kommer hjälpa er att orka kämpa, även när det känns som mörkast. Man måste må dåligt för att sedan kunna må bra! KRAM <3

RSS 2.0