För att bli frisk måste man våga kämpa för det!
För att bli frisk så måste man våga kämpa för det. Jag säger inte att det är lätt att bli frisk, och inte heller lätt att ta steget till ett nytt liv när man kanske varit sjuk i sin sjukdom i flera år. Men jag lovar att det "friska" livet är så mycket bättre än det sjuka. När jag var sjuk så hade jag ingen lust till att göra nya roliga saker, upptäcka nya saker, lära mig nya saker. Det fanns inte på kartan, jag ville bara inte. Nu när jag är frisk vill jag göra så mycket! Jag vill hjälpa andra som har ätstörningar, jag vill utbilda mig till undersköterska, jag vill lära mig knäppa kort, jag vill så mycket med livet, och det känns så skönt att äntligen känna glädje för mig själv, och även för andra människor. När jag var sjuk så fanns inte livsgnistan där. Jag orkade inte med livet, och kände att allt var meningslöst. Min vändning kom när jag vart tvångsinlagd hösten 2009. Jag hade rasat i vikt, och var näst intill döende. Jag ville ingenting med livet, jag isolerade mig själv från omgivningen, och om någon ville hitta på något med mig så fräste jag åt personen, och skrek omrikng mig. Inte för att jag ville det egentligen, utan för att Anorexin tagit sitt grepp så hårt om mig att jag hade ingenting att säga till om, förutom att lyda anorexin. Jag blev inlagd och kände ingen glädje i någonting. Jag fick inte göra någonting, sitta på rummet som jag hade. Jag fick inte gå ut, fick inte ens ta lite frisk luft, fick bara sitta inne på rummet, äta, vila, och spela spel hela dagarna... Det var inget kul liv alls. Jag såg en tjej promenera utanför mitt fönster och kände att, det där vill jag också kunna göra. Jag vill kunna ta en promenad när jag känner för det, inte pga av anorexins strikta regler att jag måste promenera, eller förbränna så fort jag ätit. Då fick jag dels en kick till att orka kämpa. Det andra var, för att få det hela lättare att jag tänkte, för att lugna ner anorexin så tänkte jag att, jag ska göra mig sjuk igen när jag blivit frisk. Jag ska göra mig frisk så jag får komma hem över jul, sedan efter jul ska jag bli sjuk igen. Jag visste att det går alltid att gå tillbaka till sitt gamla, sjuka beteende. Jag kämpade allt jag hade för att bli frisk. Det var mycket tårar, skrik, Ångest, och krig. Krig mellan mig, mina föräldrar, personalen, och anorexin. Jag fick tankar att bara ge upp, att jag inte orkade mer, men jag ville inte leva på det sättet jag gjorde, jag orkade inte med det. Det var inget roligt liv. Med ett liv ska man njuta, leva för varje dag, umgås med vänner, äta god mat, leva här och nu. Jag fick gnistan tillbaka att kämpa.
Om jag för bara 1 gång fick utmana mig själv med att äta mitt mellanmål ute på ett café. Det var urjobbigt, men jag ville klara av en "normal" sak. Jag tog med mig mitt fika som jag alltid fikade. 1 näringsdryck, 1 macka med smör och pålägg, 1 glas mjölk. Jag vågade inte riktigt utmana mig själv med tex kladdkaka, eller muffins, men huvudsaken att jag vågade äta ute. Mackan i ochförsig köpte vi ute på fiket, och det kändes så jobbigt, men även skönt efteråt att jag klarade av det, att det hände inget farligt, vilket jag egentligen hela tiden visste att det inte skulle göra. Men känslan av att våga utmana mig själv, och att det känns bra efteråt, var bara det en seger. Jag kollade omkring mig på dom friska människorna i min omgivning, även människor jag inte känner, och såg på dom hur dom skrattade, hade det trevligt, och lever här och nu, då fick jag ännu en gnista att orka kämpa. Vi återvände tillbaka till avdelningen efter fikat, och jag kämpade för varje dag, och ville klara det.
Jag försökte verkligen att kolla på mig själv i spegeln och inte känna obehag, det var inte lätt, jag grät floder, men jag försökte att inte bry mig allt för mycket. Med tiden så acceperade jag mig själv lite mer. Och det var dags att bli utskriven. Jag kom hem, och det var jul, jag vågade inte äta godis, men jag vågade dricka julmust, och jag åt enligt matschemat med alla tillbehör, och det kändes bra.
Efter julen så vart jag sjuk igen, men dock inte lika allvarligt, så jag hamnade på dagvård utan någon inläggning över natten. Jag var på dagvården i 3 månader, sedan åkte jag hem. Jag hade fått en försmak på mitt riktiga liv igen. Jag vill vara frisk. Så mycket tid jag slösat bort på att vara sjuk, så mycket tid jag slösat bort på att räkna kalorier, så mycket jag slösat bort under min tonårstid. Jag har missat en hel del av min tonårstid, från 13 år till 16 år av sjukdom. Nu är jag frisk, och det är jag glad över. Kan jag klara av den här sjukdomen, kan du också göra det! Jag tänker stötta er alla som behöver stöd, för det vet jag att ni behöver. Jag kommer att stötta er till 100%. Jag vill ert bästa, och det vill alla männsikor i er omgivning också. ♥
Frihet
Om jag för bara 1 gång fick utmana mig själv med att äta mitt mellanmål ute på ett café. Det var urjobbigt, men jag ville klara av en "normal" sak. Jag tog med mig mitt fika som jag alltid fikade. 1 näringsdryck, 1 macka med smör och pålägg, 1 glas mjölk. Jag vågade inte riktigt utmana mig själv med tex kladdkaka, eller muffins, men huvudsaken att jag vågade äta ute. Mackan i ochförsig köpte vi ute på fiket, och det kändes så jobbigt, men även skönt efteråt att jag klarade av det, att det hände inget farligt, vilket jag egentligen hela tiden visste att det inte skulle göra. Men känslan av att våga utmana mig själv, och att det känns bra efteråt, var bara det en seger. Jag kollade omkring mig på dom friska människorna i min omgivning, även människor jag inte känner, och såg på dom hur dom skrattade, hade det trevligt, och lever här och nu, då fick jag ännu en gnista att orka kämpa. Vi återvände tillbaka till avdelningen efter fikat, och jag kämpade för varje dag, och ville klara det.
Jag försökte verkligen att kolla på mig själv i spegeln och inte känna obehag, det var inte lätt, jag grät floder, men jag försökte att inte bry mig allt för mycket. Med tiden så acceperade jag mig själv lite mer. Och det var dags att bli utskriven. Jag kom hem, och det var jul, jag vågade inte äta godis, men jag vågade dricka julmust, och jag åt enligt matschemat med alla tillbehör, och det kändes bra.
Efter julen så vart jag sjuk igen, men dock inte lika allvarligt, så jag hamnade på dagvård utan någon inläggning över natten. Jag var på dagvården i 3 månader, sedan åkte jag hem. Jag hade fått en försmak på mitt riktiga liv igen. Jag vill vara frisk. Så mycket tid jag slösat bort på att vara sjuk, så mycket tid jag slösat bort på att räkna kalorier, så mycket jag slösat bort under min tonårstid. Jag har missat en hel del av min tonårstid, från 13 år till 16 år av sjukdom. Nu är jag frisk, och det är jag glad över. Kan jag klara av den här sjukdomen, kan du också göra det! Jag tänker stötta er alla som behöver stöd, för det vet jag att ni behöver. Jag kommer att stötta er till 100%. Jag vill ert bästa, och det vill alla männsikor i er omgivning också. ♥
Frihet
Kommentarer
Trackback
