Dagen jag bestämde mig för att sluta knarka
Nu kanske rubriken skrämmer er rätt mycket. Det är dock inte knark jag menar.
Dagen jag bestämde mig för att sluta knarka träning var för ungefär 1 år sedan. Jag hade blivit inlagd igen, och det var nu för sista gången. Jag har inte varit inlagd sedan förra året. Jag satt inne på mitt rum jag hade på BUP och kände mig bara allmänt less på allting. Jag var ledsen, deprimerad, arg, förtvivlad. Allting på samma gång. Jag vill inte vara sjuk, jag vill vara frisk, leva som en "normal" människa, kunna äta godis när jag är sugen utan att grina, jag vill kunna äta godis och god mat utan att få ångest och känna att jag måste träna bort allt jag ätit. Jag hade nu varit sjuk i 3 år, och var så less på det så jag kunde spy rent ut sagt. Jag grät inombords, och brottades med alla tankar kring mat, kalorier, träning, känslor. Jag hade nu bestämt mig. Jag ville inte leva såhär längre. Det var inget jag någonsin velat leva med, men anorexin kom in i mitt liv när jag var 13, och när den tagit sitt grepp om mig kunde jag inte "avsluta" bara sådär. Jag var fast, jag hade ingenting att säga till om, förutom att lyda anorexins order. Gjorde jag inte det, skulle något hemskt hända. Men vad mer är hemskt kan man tänka sig än att vara drabbad av denna sjukdom? Jag hade aldrig tränat i hela mitt liv innan jag blev sjuk. Jag var med på idrotten i skolan, det var det enda jag tränade. Och på idrotten gav jag allt, för jag tyckte ju om att samspela med andra människor, och ha kul samtidigt, det var kul att få göra olika aktiviteter, jag har alltid varit för lekar och sådant. Jag var särskilt duktig på basket faktiskt, och bandy. Och det var kul med spökboll, medicinboll, och alla vad det var. Men, när jag blev sjuk som sagt så tränade jag ju ingenting på fritiden. Det var inget för mig, det fanns så mycket annat viktigare jag ville göra med mitt liv än att träna på fritiden, jag hade liksom aldrig brytt mig om det. Men när jag började bli sjuk ville jag ständigt vara aktiv och i rörelse. Jag tränade ju aldrig, och visste inte när det var nog. Så jag fortsatte tills jag inte kunde stå längre, tills jag nästan svimmade. Och när jag gick ner i vikt på det, fick jag en kick att fortsätta. Det var inte så svårt som alla sa att det var. Inte för mig i allafall. Jag hade hittat min grej, som jag klarade av. Det jag hade kontroll över. Det var det enda jag själv kunde bestämma över. Jag bestämde ingenting annat i mitt liv. Dock ska man inte ta ut det på träning, men det var ju inte alls meningen att det skulle gå så långt. Och sedan blev jag sjuk, och hela min resa kom då i samband med detta.
Men åter till ämnet. Jag bestämde mig då där i mitt rum på BUP för 1 år sedan att nu får det vara nog! Jag är less på att vara sjuk. Jag vill umgås med mina vänner, ha kul, som en tonåring ska ha. Jag vill inte slösa bort mer av min tonårstid på något så tråkigt som en ätstörning. Dock är det inte så lätt att bli frisk som det kanske låter. Absolut inte. Men jag hade varit sjuk i 3 år, och kände mig nu riktigt motiverad till att bli frisk. Efter allt jag hade i bagaget från Mora, och BUP, så visste jag bättre. Jag ville kunna leva igen. Jag kämpade allt jag kunde. Och det gav resultat. Det var inte lätt, jag hade ångest hela dagarna, men det var det värt! Nu är jag frisk. Och det är så skönt att kunna leva igen! Jag har bråkat mycket med min omgivning, anorexin, personalen, och inte minst mig själv för att gå vidare i livet.
När jag blev inlagd 25 mars 2008, trodde jag att jag skulle bli frisk till midsommar senast, samma år. Jag förstod inte hur jobbigt det var att ta sig igenom anorexin. Men med peppning från nära och kära, och inte minst sagt mig själv, så är jag där jag är i dag.
Jag har en del tankar kvar ang maten, och ångest. Men jag kan hantera dom på ett annat sätt nu, och på ett bättre sätt.
Innan jag kom till M.H.E kliniken. Det fick min familj kämpa i ett helt år på att få en remiss dit, men när jag kämpade här hemma, och skulle våga orka kämpa att bli frisk. Vill jag säga ett stort tack till F! Du har hjälpt mig så mycket igenom att våga kämpa. Det var tack vare dig, jag ville våga. Även om det inte gick hela vägen första gången, så kom jag till Mora året efter, och året efter det var jag på mycket god väg. Och nu är jag frisk!
Och till alla er som kämpar fortfarande med Anorexin, ge aldrig upp! Ni kommer att klara det ni med. Även om det är jobbigt och känns förjävligt, så ge aldrig upp, när ni är frisk, och inte har anorexin längre, kommer ni att uppskatta livet på ett annat sätt. Glöm aldrig, kan jag, kan Du.
KRAM ♥
Dagen jag bestämde mig för att sluta knarka träning var för ungefär 1 år sedan. Jag hade blivit inlagd igen, och det var nu för sista gången. Jag har inte varit inlagd sedan förra året. Jag satt inne på mitt rum jag hade på BUP och kände mig bara allmänt less på allting. Jag var ledsen, deprimerad, arg, förtvivlad. Allting på samma gång. Jag vill inte vara sjuk, jag vill vara frisk, leva som en "normal" människa, kunna äta godis när jag är sugen utan att grina, jag vill kunna äta godis och god mat utan att få ångest och känna att jag måste träna bort allt jag ätit. Jag hade nu varit sjuk i 3 år, och var så less på det så jag kunde spy rent ut sagt. Jag grät inombords, och brottades med alla tankar kring mat, kalorier, träning, känslor. Jag hade nu bestämt mig. Jag ville inte leva såhär längre. Det var inget jag någonsin velat leva med, men anorexin kom in i mitt liv när jag var 13, och när den tagit sitt grepp om mig kunde jag inte "avsluta" bara sådär. Jag var fast, jag hade ingenting att säga till om, förutom att lyda anorexins order. Gjorde jag inte det, skulle något hemskt hända. Men vad mer är hemskt kan man tänka sig än att vara drabbad av denna sjukdom? Jag hade aldrig tränat i hela mitt liv innan jag blev sjuk. Jag var med på idrotten i skolan, det var det enda jag tränade. Och på idrotten gav jag allt, för jag tyckte ju om att samspela med andra människor, och ha kul samtidigt, det var kul att få göra olika aktiviteter, jag har alltid varit för lekar och sådant. Jag var särskilt duktig på basket faktiskt, och bandy. Och det var kul med spökboll, medicinboll, och alla vad det var. Men, när jag blev sjuk som sagt så tränade jag ju ingenting på fritiden. Det var inget för mig, det fanns så mycket annat viktigare jag ville göra med mitt liv än att träna på fritiden, jag hade liksom aldrig brytt mig om det. Men när jag började bli sjuk ville jag ständigt vara aktiv och i rörelse. Jag tränade ju aldrig, och visste inte när det var nog. Så jag fortsatte tills jag inte kunde stå längre, tills jag nästan svimmade. Och när jag gick ner i vikt på det, fick jag en kick att fortsätta. Det var inte så svårt som alla sa att det var. Inte för mig i allafall. Jag hade hittat min grej, som jag klarade av. Det jag hade kontroll över. Det var det enda jag själv kunde bestämma över. Jag bestämde ingenting annat i mitt liv. Dock ska man inte ta ut det på träning, men det var ju inte alls meningen att det skulle gå så långt. Och sedan blev jag sjuk, och hela min resa kom då i samband med detta.
Men åter till ämnet. Jag bestämde mig då där i mitt rum på BUP för 1 år sedan att nu får det vara nog! Jag är less på att vara sjuk. Jag vill umgås med mina vänner, ha kul, som en tonåring ska ha. Jag vill inte slösa bort mer av min tonårstid på något så tråkigt som en ätstörning. Dock är det inte så lätt att bli frisk som det kanske låter. Absolut inte. Men jag hade varit sjuk i 3 år, och kände mig nu riktigt motiverad till att bli frisk. Efter allt jag hade i bagaget från Mora, och BUP, så visste jag bättre. Jag ville kunna leva igen. Jag kämpade allt jag kunde. Och det gav resultat. Det var inte lätt, jag hade ångest hela dagarna, men det var det värt! Nu är jag frisk. Och det är så skönt att kunna leva igen! Jag har bråkat mycket med min omgivning, anorexin, personalen, och inte minst mig själv för att gå vidare i livet.
När jag blev inlagd 25 mars 2008, trodde jag att jag skulle bli frisk till midsommar senast, samma år. Jag förstod inte hur jobbigt det var att ta sig igenom anorexin. Men med peppning från nära och kära, och inte minst sagt mig själv, så är jag där jag är i dag.
Jag har en del tankar kvar ang maten, och ångest. Men jag kan hantera dom på ett annat sätt nu, och på ett bättre sätt.
Innan jag kom till M.H.E kliniken. Det fick min familj kämpa i ett helt år på att få en remiss dit, men när jag kämpade här hemma, och skulle våga orka kämpa att bli frisk. Vill jag säga ett stort tack till F! Du har hjälpt mig så mycket igenom att våga kämpa. Det var tack vare dig, jag ville våga. Även om det inte gick hela vägen första gången, så kom jag till Mora året efter, och året efter det var jag på mycket god väg. Och nu är jag frisk!
Och till alla er som kämpar fortfarande med Anorexin, ge aldrig upp! Ni kommer att klara det ni med. Även om det är jobbigt och känns förjävligt, så ge aldrig upp, när ni är frisk, och inte har anorexin längre, kommer ni att uppskatta livet på ett annat sätt. Glöm aldrig, kan jag, kan Du.
KRAM ♥
Kommentarer
camilla
Hejsan :)
Hur har dagen vart idag? :)
Åå jag hade velat testa typ massa olika pardanser :D
Hoppas du får en underbar kväll fina <3
kramar<3
aww
Du är otroligt stark! <3
Kajsa-Stina
sv Camilla: Hej! :)
Jo tack! dagen har varit rätt bra ändå, även fast min förkylning är lite värre nu, men annars har det varit bra. Tagit det lugnt framför tvn, och datorn, man ska inte klaga, haha! :)
Hur har dagen för dig varit i dag? :)
Ja men visst verkar det roligt! Jag vill så gärna testa jag med! Jag får ta att kolla upp om dom har några kurser, men det är klart dom har det, men vilka dagar och så, skulle vara jättekul. :)
Tack så mycket! Hoppas du också får en bra kväll. :)
Kramar <3<3
Kajsa-Stina
sv aww: Åh! Tack så mycket! :)
Du är också stark vännen! Och jag kommer att stötta dig. Du kommer också att klara det!
Kramar <3<3
Trackback
