Jag orkar inte med det här, varför just jag? Snälla, svara varför...

Jag vaknade med ett ryck, och kände en panik växa inom mig, vad är klockan? Jag grävde efter mobilen i fotänden och såg att tiden visade 06.07. Jag kanske ska stiga upp tänkte jag, jag ska bara, också, AJ, så kom det som ett knivhugg i hjärtat. Jag började nästan gråta av smärtan,, ajjj. Jag vågade inte röra mig, tänk om jag skulle dö, tänk om hjärtat skulle stanna!? Hjälp. Jag rörde mig inte på kanske en kvart, när jag tog mod till mig och vred på mig för at försöka att undvika smärtan som högg i bröstet om, och, om igen. Det gjorde  så fruktansvärt ont,men lika bra att göra det fort, än att vrida sig försiktigt tänkte jag. Jag försökte somna om. Jag vaknade igen vid 9 tiden av att Pappa kom upp rusande och sa att vi skulle in på akuten och kolla hur mina värden var. Okej tänkte jag, jag kommer ändå inte att bli inlagd, dom har sagt att jag ska bli det flera gånger nu, utan något resultat, så jag kan mer än gärna följa med, jag kommer ju ändå att få komma hem igen. Den här gången var jag lite mer hjälpsam än dom andra gångerna, jag kommer ju ändå få åka hem så fort som möjligt, jag säger barad et jag brukar säga så skickar dom hem mig som vanligt, enkelt! Jag satte mig i bilen. Det var iskallt, fy fan vad kallt det är. Den isande kylan bet sig fast i hela kroppen, jag skakade utav bara den. Jag försökte att inte andas så hårt, för då skulle jag vara tvungen att dra ner den kalla luften i lugnorna, och sakta men säkert frysa ännu mer. Och jag försökte också att hålla munnen stängd pågrund av att jag lukade starkt ur munnen. Jag hade inte ätit på jätte, jättelänge, och magsyran började att ta sitt pris. Det konstiga var att jag kände hungern, men ignorerade den på ett sätt som jag kunde behärska. Jag brydde mig inte längre om att jag ar hungrig. Vi kom fram till sjukhuset, och vi steg ur bilen, och in på akuten. Vi satt oss i väntrummet och väntade på att läkaren skulle komma och undersöka mig. Alla stirrade på mig, det var väldigt irriterande. Det tog inte så lång tid innan jag fick komma in faktiskt, kanske en halv timme. När jag kom in i undersökningsrummet, gjorde dom en snabb bedömning om att jag skulle bli inlagd. VA!? Vadå inlagd? Jag lovar att jag ska äta när jag kommer hem, lovar,lovar,lovar! Men nej, jag skulle bli inlagd med omedelbar verkan och det nu! Jag kunde inte hålla tårarna inne, utan tårarna sprutade. Jag vill inte! Skrek jag. Dom ledde in oss på barnmedicin där jag skulle få ett armband om att jag skulle bli inlagd på barnkliniken. Nej! Jag slet av mig armbandet, men Sjuksköterskan berättade att hur mycket jag en försöker att kämpa emot, hur många armband jag en kastar, så kommer dom bara att ge mig ett nytt. Det var ingen idé. Jag satt mig bakom en stol och stor tjöt. Nej! Gud vad orättvist! Jävla idioter skrek jag! Ni fattar ingenting! Jag är inte sjuk! Vadå!? Jag mår prima, varför säger ni att jag är sjuk? Innerst inne förstod jag ju att det var bågot som inte stod rätt till, men att det var Anorexi det var frågan om, det var en gåta för mig att förstå.
Det kom en Sjuksöterska från barnklinken med en rullstol som jag skulle sitta i. Aldrig att jag sätter mig i en rullstol skrek jag! Aldrig! Jo det måste du. Varför då skrek jag!? Därför att du kan falla i hop annars. Eh, nej det kommer jag inte, men jag orkarde inte käfta emot med henne utan satt mig i stolen.
Hon visade mig och Mamma till vårat rum. Alla rummen på barnkliniken var döpta efter djur så att små barn kunde känna sig trygga när dom bodde på rummen. Gud vad barnsligt tänkte jag. Vi fick rummet, "Rådjur" , det fanns 2 sängar, 2 nattduksbord, 1 tv, 1 fotölj, 2 garderober, 1 handfat, och en sopkorg. Vad är detta tänkte jag. Vad fan är det här för ställe? Jag la mig ner på sängen och grät. Det knackade på dörren, och Sjuksköterskan kom in med mat. Det var Järpar, Ris, och någon Sås, och 1 glas Äppeljuice. Jag åt 1 Järpe, och lite ris, såsen skippade jag helt, och Äppeljuicen hällde jag ut i handfatet, och ställde glaset längs ner på nattduksbordet och la mig i sängen bredvid Mamma. Jag grät floder. Vi slog på tvn, och på Kunskapskanalen var det ett program om barn med Ätstörningar i England. Jag såg hur barnen såg ut. Dom var riktigt groteska i kroppen. Gud vad smala dom är! Sa jag. Du är ännu smalare sa Mamma. Dom på tvn var på bättringsvägen, och jag hade precis blivit dödssjuk i sjukdomen. Jag kollade på mig själv, och skakade på huvudet och sa med bestämd röst. Jag, smalare? Visst va...

Det var första gången jag blev inlagd på barnkliniken, 44:an, den 25e Mars, 2008. Jag glömmer aldrig den dagen...




Det var en hemsk tid, men är äntligen fri från sjukdomen, det värsta jag upplevt i mitt liv.. Tack för allt stöd jag har fått! Ni är guld värda!
KRAM


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

hjortronsylt

Jag heter alltså Kajsa, är 18 år och bor med mina föräldrar i staden Sundsvall. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag med allt vad det innebär, vänner,killar,shopping,mode,outfits,videobloggar,sminktips, och mycket mer! Kommer blogga om min anorexi jag varit drabbad av under tre års tid, men äntligen tagit mig ur. Kommer delge min historia, samt ge er drabbade tips och stöd för att på bästa sätt klara er ur den! Kommer även ge tips till utomstående som ser på och känner sig maktlösa, kommer hjälpa er att orka kämpa, även när det känns som mörkast. Man måste må dåligt för att sedan kunna må bra! KRAM <3

RSS 2.0