Vad pigg och fin du ser ut att vara! Du ser pigg ut. Kul att se.
Tankarna ekar inom mig när jag hör just dom orden. Jag tänker tillbaka hur det var då jag var sjuk, hur jag mådde, hur jag såg ut, vad jag gjorde, hur jag gjorde, allt, allt, allt kommer upp som en tillbaka spolning i slomotion. Jag lämnar tankarna och blir irriterad inombords. Fan! Jag är värdelös. En fet jävla kossa som är fet. Jag hatar mitt liv. Helvetes jävla skit!

Dom tankarna hade jag förra året så jag blev utskriven från dagvården några dagar före julafton. I 4 månader hade jag varit inlagd, 2 månader innan jul hade jag varit tvångsinlagd. Det var den jävligaste tiden i hela mitt liv. Det värsta jag har upplevt. Ett helvete rent ut sagt varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag hatade ordet mat, jag hatade allt som hade med energi att göra. Jag hatade också när jag mådde skit. Men maten var värre. Mycket värre.
Nu kan jag inte förstå, eller det äär klart att jag förstår att jag tänkte så, hade dom tankarna och så, men jag kan ändå inte fatta, vilja förstå att jag tänkte så. Jag som alltid. Alltid har varit den säkra tjejen, vad hade hänt? Jag vet vad som hände. Men inte helt. Det är många saker som leder till att jag fick Anorexi. Många onödiga saker som jag inte skulle ha tagit åt mig av. Skit saker helt enkelt.
Nu mår jag bra, och det känns så himla skönt att vara normal. Såhär kunde jag inte tro att ska skulle känna förra året. Jag kunde inte i min vildaste fantasi kunna inbilla mig att det skulle bli såhär bra. men lätt har det inte varit. Inte alls, men det är värt allt kämpande.

Den där kommentaren ovan fick jag av en av behandlarna. Jag tycker själv nu när jag kollar tillbaka att, det var jävligt onödigt sagt till en som har Ätstörningar. Men han ville bara vara snäll, och uppmuntrande. Men det var fel läge just då. Kanske inte så lätt för han att veta, men det borde han förstå, efter allt jag gått i genom i 3 år så borde han ha förstått att man inte kan vråka ur sig nåt sånt.

För någon vecka sedan, innan jul så träffade jag han på avdelningen, jag skulle bara hälsa på för att jag skulle till min psykolog och prata, och då tittade jag och Pappa in en snabbis. Då kom han fram och pratade med mig. Och sa då, att jag såg pigg och fin ut. Och glad, att det riktigt strålade om mig. Nu blir jag bara glad när jag hör en sån sak. Men inte förra året.
♥





En bild på mig några dagar innan julafton efter det att jag blev utskriven. Ingen bra bild, men jag var typ, eh sur?
Ingen bra kamera heller. Det var min mobilkamera som jag skröt om att det var 2megapixlar på. Det var ju mycket när jag gick i 7. På min digitalkamera som jag har nu, är det ett antal mer megapixlar.