Början på mardrömmen som aldrig skulle drabba mig...

Jag sparkade till en snöbit som låg på vägen och drog på mig vantarna. i dag skulle jag gå hem från skolan 4 dagen på rad. Det hade blivit som en vana att gå hem från skolan. Jag kommer i håg första gången jag gjorde det, då var det inte så himla kul när man kom hem. Benen darrade av anströngning, jag hade bara gått 4 km, och benen darrade. Jag var inte van att promenera. Jag gjorde ju aldrig sådana saker. Jag satt mest hemma och kollade på tv, och bara var. var med kompisar, var med familjen, det var det jag gjorde, kunde hoppa studsmatta nån gång, men det kunde man ju liksom inte göra på vintern...
När jag kom förbi ok Q8 macken så tänkte jag, nu är det inte så långt kvar. Undrar vad det blir för mat när jag kommer hem.. Hoppas det inte blir något "fettigt". Fast det spelar ingen roll ändå. Jag är inte så hungrig, så lite kan jag väl pina i mig. När jag kom nerför våran gata så kände jag mig lite trött. Det hade varit en hyfsad lång dag, och jag var hungrig när jag kom hem. Det trodde jag inte att jag skulle vara. Men det var jag. Jag frågade Pappa när vi skulle äta, och han sa om ungefär 1 timme. Jag kollade i kylskåpet. Magen vrålade av hunger. Då såg jag den. Chokladrutan som Fredrik hade bakat för nån dag sedan med kokos på. Jag höll på att smälla av! GUUUD vad gott. Fast... Jag borde nog inte ta den.. eller jo jag vill ju eller.... ÅÅÅHH!?
Pappa, det är bara 1 chokladruta kvar, och den vill jag faktiskt ha. Sen alltså, efter maten.. Så sa jag alltid, sen. Jag Tar den sen. Eh, jag vet inte om jag kan lova att den är kvar. Fredrik kanske vill ha den när han kommer hem. Fan också tänkte jag. Ja, men då tar jag väl den själv nu då så inte han hinenr före. Inann jag hann tänka en tanke så hade jag den i munnen. Inom loppet av en minut så hade jag ätit upp den. Jag hade inte ätit någon "godsak" på flera veckor, och kände mig helt förvirrad. Det kom många tankar i huvudet, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Varför tog jag den där j*vla chokladrutan för? Det var väl jävligt onödigt ekade det inom mig, om, och om igen. Med tårarna sprutande så sprang jag ut i skogen och bara gick, gick, gick, och gick. Efter ungefär 20 minuter, så möttes jag av Pappa och Fredrik som undrade vad som hänt. Ingenting sa jag snyftande, och satte mig vid köksbordet.
Våfflor! Våfflor!? Varför i satan ska vi äta våfflor för tänkte jag! Nu kommer jag att bli skitfet, gå upp i vikt, och åååhhh! Alla tankar kom igen, och jag kände bara, hjälp mig. Någon. Snälla. Men jag sa inget utan åt 1 våffla med sylt, och gick sedan in i rummet för att tänka. Tänka på all skit jag varit med om under dagen. Varför gjorde jag som jag gjorde från början, det var så onödigt.
På kvällen så bestämde jag mig för att aldrig, aldrig göra om samma misstag. Det var de värsta jag hade varit med om på länge.


Det var ett minne från mitt försa minne av Ångest förknippat med mat. Det var en sån hemsk dag som jag aldrig kommer att glömma. Och jag förstår inte hur, varför, jag fick denna sjukdomen.









Det här var i början av Januari, år 2008.







Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

hjortronsylt

Jag heter alltså Kajsa, är 18 år och bor med mina föräldrar i staden Sundsvall. I min blogg kommer ni få följa med mig i min vardag med allt vad det innebär, vänner,killar,shopping,mode,outfits,videobloggar,sminktips, och mycket mer! Kommer blogga om min anorexi jag varit drabbad av under tre års tid, men äntligen tagit mig ur. Kommer delge min historia, samt ge er drabbade tips och stöd för att på bästa sätt klara er ur den! Kommer även ge tips till utomstående som ser på och känner sig maktlösa, kommer hjälpa er att orka kämpa, även när det känns som mörkast. Man måste må dåligt för att sedan kunna må bra! KRAM <3

RSS 2.0