Samtal, tårar, och stress
Jag var i skolan till 14.30. Vi hade vård och omsorgsarbete hela dagen, och åkte sedan på samtal hos min Psykolog J. Jag åt innan jag for dit, och sedan så pratade vi om allt. Det är väldigt jobbigt för mig att inte bli trodd på. Så är det ju för alla människor kan jag tänka mig. Att man säger sanningen, men ändå blir man inte trodd. Det är bland det värsta som finns. Vi satt och pratade med, J och E, jag och mina Föräldrar. Då kom vi in på samtalet Mat. Pappa sa att han tror inte att jag äter mat i skolan. Och då brast det för mig rejält. Jag var irriterad innan jag skulle på samtalet. Inte för att jag skulle på samtalet, det ville jag, utan det var andra saker som störde mig. Och då när Pappa kommer och säger någonting som inte ens är sant, så blev det var för mycket. Jag blev jätte förbannad och skrek åt Han att Han kan inte säga en sak som Han inte har en aning om. Man kan inte komma och säga att en person inte äter, pga av att man kanske är på dåligt humör. Då ville Psykologerna att Pappa skulle utveckla vad han menade med att Han trodde att jag inte åt i skolan. Och då så sa Han att jag brukar vara irriterad ibland när Han hämtar hem mig från skolan. Och jaha? Vad har det med saken att göra. Det kan finna miljoner orsaker till att man kan vara lite irriterad när man kommer hem från skolan, jag brukar inte sova speciellt mycket på kvällarna, beroende på att jag lägger mig så sent, vilket är mitt eget fel och et vet jag. När jag är i skolan så lägger jag verkligen ner tid på mitt arbete och gör mitt bästa, och får bra resultat. Jag som har varit borta från skolan i 3 år är kanske inte van att prestera som dom andra av mina klasskamrater, och saken är den att jag är en av dom bästa i klassen på vård och omsorgsarbete, och en del andra ämnen också för den delen, men i allafall åter till ämnet. Och att jag alltid är trevlig mot alla, det har jag alltid varit, och kommer alltid att vara, jag skrattar i skolan hela tiden ,jag är trevlig, jag lägger ner jobb, jag känner ibland press och stress av skolarbetet, jag känner stress hemma, jag har aldrig någon egen tid för mig själv, jag har alltid folk upp över öronen rent ut sagt hela dagrna, varje, varje dag. Och då blir man trött, irriterad, less, sur, allt det negativa. Ibland om jag kanske inte är nöjd med en sak som jag gjort i skolan, kanske jag inte sääger det rätt ut på skolan, utan det är Pappa som får ta den smällen när Han hämtar mig efter skolan. Och det är inte alls meningen, men jag måste få ut min ilska på någon, och föräldrar är dom som brukar få smaka på det mesta. Och då när Pappa kläcker ur sig att jag inte äter i skolan, då brast det helt för mig. Jag började att stor grina under samtalet med min Psykolog. Jag har inte gråtit på flera veckor, kommer faktiskt inte i håg när jag gjorde det sist. Och att bli anklagad för en sådan sak som varit så jobbigt för mig under en tid, men som jag vän till något bra. Jag äter i skolan och mår bra i skolan, förutom när det är press och stress, då blir jag grinig, men är det så konstigt? Om man alltid är på glatt humör på skolan, så måste man få vara sur ibland, är det så himla konstigt? Jag vart så himla förbannad och grät att jag bara ville springa ut därifrån, springa i från sjukhuset, springa hem, och aldrig mer komma till sjukhuset, det var inte sjukhusets fel, utan Pappas. Jag vart så himla ledsen, och det sitter fortfarande kvar det han sa. Att Han inte tror på mig. Det är de värsta, att ens egen Pappa inte litar på sin dotter, det är verkligen hemskt. Jag skulle aldrig, ALDRIG gå bakom ryggen på mina Föräldrar. Det tjänar ingenting till att ljuga och smussla med maten, igen. jag vill INTE in på SJukhuset och bo där igen, jag vill itne hamna nere i träsket igen, jag vill bli trodd på. När Pappa sa att han inte litade på mig. Då kände jag bara att, nej nu skiter jag id et här, jag svälter ner mig för fan igen då så du har rätt, om det är så du vill ha det! Jag vet att det inte var så han menade, men det sved så fruktansvärt i hjärtat. Jag kommer aldrig att svälta mig igen, men jag vart så ledsen och desperat att jag hade lust att ta till med någonting drastiskt bara för att få slut på eländet.
Efter mötet så åkte jag hem till min bästa vän J. Jag hade gråtit, men var som tur var inte så röd i ögonen, jag pratade inte med varken Mamma eller Pappa på flera timmar. När jag blev hämtad vid halv 8 så sa jag ingenting till Pappa på hela vägen hem, utan stirrade bara rakt fram. När jag kom hem åt jag kvällsfika, men var så arg att jag trodde jag skulle explodera. Sedan började jag att sakta men säkert komma tillbaka, ilskan hade runnit av mig lite grann. Men inte heltm det kommer fortfarande att svida. Att Han inte trodde på mig att jag äter på skolan. Det är så henskt, varför skulle jag inte äta på skolan? Vad skulle det tjäna till om jag skippade lunchen? Jag förstår inte, så jag tänker verkligen bevisa för honom att det stämmer. Vadå, ska jag börja knäppa kort på det jag äter i skolan? Då har det gått för långt. Mina Föräldrar har fortarande kvar oroskänslan över att jag ska bli sjuk, och det är så irriterande. Jag är frisk nu, fatta det! Jag kommer inte att bli Anorektisk igen, okej!? Släpp på era spärrar, det var det jag fick göra när jag skulle bli frisk, utmana mina gränser, nu är det er tur att utmana er gräns att lita på mig. Jag vill ha förtroendet. Det ä'r liksom det allt hänger på. Man ska kunna lite på varandra. Jag blir osäker om aldrig mina Föräldrar ska kunna lite på mig igen, för det är det jag vill att dom ska göra. Kunna lita på mig, jag skulle aldrig svika dom igen, och inte mig själv heller för den delen, aldrig. Jag vill vara frisk, och kommer alltid att vara det. Det lovar jag.
Det här var när jag började att må bättre, och hade hjälp från BUP, men var långt i från frisk. Tankarna var jobbiga, och vikten var låg. Håret var väl kanske inte det vackraste heller, men det är inte det som är huvudsaken just i det här syftet. Det jag menar är att jag inte vill tillbaka ner i träsket igen. Och gör allt för att slippa det. Vilket är att äta, och må bra. Jag skulle aldrig ljuga om något jag inte gör. Jag äter, och mår bra, jag kommer aldrig att svälta mig igen. 
Viktigt inlägg, men svårt att kommentera...
För det är självklart att dina föräldrar ska lita på dig, stötta dig, ta dig på allvar, släppa sina spärrar, våga ge dig chans att bevisa att du är PÅ VÄG att bli frisk (helt frisk, vet jag ärligt talat inte om man kan bli så snabbt, förlåt om jag har fel)...
Men samtidigt måste du komma ihåg att;
att ljuga, slingra sig, undanhålla/förändra sanningen, smussla med mat, göra extra rörelser etc har varit en del av din sjukdom (och därmed dig) i många år. Mång jobbiga år. ABSOLUT Allra jobbigast för dig förstås, men även tung & orolig tid för dina föräldrar & oss andra som tycker om dig.
Därför vill jag bara säga att det kanske inte är så bra att din pappa misstror dig, men heller inte konstigt.
Jag inser mer & mer när jga läser din blogg, att du inser hur sjuk du var & att du verkligen inte vill dit igen & att du vet vad som måste göras & att du anstränger dig, både med det & skolan & relationer etc. Det är underbart att läsa! :-)
Men jag kan ändå inte tro att allt är plötsligt är jättebra; inga problem, ingen ångest, inga tunga tankar, inget hemskt kvar alls. Poff borta. På några månader-ett år...
Då är du den första i så fall! (Det hade ju varit jättebra i så fall!).
Men det verkar ju vara så att du ÄR EN BRA BIT PÅ VÄG att bli helt fri från all den där skiten!!! Därför att DU vill & DU jbbar & för att du är stark!
Och då behöver du -som du skriver- stöttning i det.
Men jag tror inte dina föräldrar vågar hoppas på att du är så bra som du (kanske) är, de har ju trott det förut också, eller hur? Då, när du absolut inte var frisk... de är nog jätterädda att förlora dig igen.
Men jag är stolt över hur långt du nåt! Att du gjort det själv & att du tagit emot hjälp. Att du har viljan & styrkan. Jag tror på dig!
STOR kram!
S
Ja det är precis så som du säger. Det är inte lätt att bli helt frisk på 1 år, och det är jag inte heller riktigt, det är klart att jag har jobbiga tankar som kommer upp ibland, men jag gör allt för att trycka bort dom, och göra andra, roliga saker som gör att tankarna tar mindre och mindre plats för varje dag som går.
Jag hade ju massa dumheter jag hade för mig förut, med tex, träning, maten bla. Men inte nu. Det skulle aldrig falla mig in att hålla på att smussla med maten. Jag vet att det bara kommer att leda till tråkigheter om det skulle börja krångla igen, och jag vill verkligen INTE tillbaka till sjukhuset. När jag ska på samtal, eller något, hälsar på BUP, så känner jag en obehagskänsla i kroppen, och oro, vill bara gråta. För sjukhuset har varit som en "del" av mig under min sjukdomstid. Jag har bott på sjukhuset i 3 år liksom, det känns helt otroligt hur jag och mina föräldrar pallade med att sova där. Jag förstår inte hur jag kunde orka med samma saker, dag ut och dag in, men det beror på att jag var så inne i min sjukdom, att jag brydde mig inte om att jag mådde dåligt. Jag var så instängd i mig själv att jag liksom tröck bort tankarna på något vis. Men nu blir jag gråtfärdig när jag ser korridorerna, rummen, avdelningen, och allt som har med sjukhuset att göra. Jag gråter nästan när jag tänker bara hur det var. Usch. Hemskt. Så jag vill absolut inte tillbaka, och kämpar allt för att inte hamna där. Och med samtal med sjukhuset, dig, Kerstin, och mina föräldrar, anhöriga, så orkar man ännu mer. Det är så mycket bättre att leva för att må bra, istället för att leva, och må skit, pga av en jävla sjukdom som heter Anorexi. Det är det värsta som hänt mig, just Anorexin när den tog sitt grepp. Och jag ska aldrig tillbaka ner i träsket igen, aldrig.
Och jag förstår att mina Föräldrar kan vara oroliga för mig, men det känns bara så jobbigt att dom inte kan släppa på oron. För det är en del i min utveckling också, att just bli trodd på. Men nu har vi pratat om det, och Dom ska verkligen försöka att släppa på spärrarna, det är faktiskt för min skull också, att just dom ska våga tro på mig. För vad tjänar det till att gå runt och ljuga för varandra. Ingenting, och jag tänker aldrig mer ljuga för någon om maten, eller Anorexin.
Jag är så glad att jag har Dig, vi måste prata något i telefon snart. Även fast jag inte ringer så ofta, så tänker jag på dig flera gånger om dagen. Du betyder så mycket för mig, och har alltid varit en förebild för mig. :)
Kramar <3
