Att leva
Jag får många gånger frågan hur jag kom ur sjukdomen. Hur jag insåg att jag ville bli frisk. Jag kan ju säga såhär, att jag ville aldrig bli sjuk i anorexi. Det vill ingen, men när man kommit en bit på vägen, anorexin tar sitt grepp hårdare om en själv, man har inget att bestämma själv, utan det är demonen som styr och ställer hur allt ska vara. Så redan när jag blev inlagd första gången 25 mars 2008, ville jag därifrån på en gång. Jag förstod nog aldrig riktigt hur allvarligt det är att vara sjuk i den sjukdomen. Anorexi har alltid varit den "tysta sjukdomen" som ingen pratar om. Om någon drabbats så är det, "hysch, hysch" det är nästan förbjudet att yttra sig överhuvudtaget om det. Men åter till ämnet hur det kom sig att jag kämpade för att vilja bli frisk.
Jag ville som sagt aldrig bli sjuk. Det var aldrig tanken, utan tanken var att jag skulle gå ner i vikt, i tanke om att bli lyckligare, smalare, snyggare, och allt vad det var. Men blev jag det? Nej. Tvärt om. Allt blev så mycket sämre när jag blev sjuk. Man blir inte lyckligare av att gå ner i vikt. Man blir inte en bättre människa. Det är bullshit. Jag insåg det efter ett tag. Jag ville ju först inte inse att jag var sjuk. Eller ja, ville och ville, jag kunde inte ta in den informationen rättare sagt, eftersom att anorexin intalade mig något annat. Och anorexin var en del av mig, alltså en del i min hjärna, hemskt. Men i allafall, jag insåg att jag inte hade blivit det minsta mer lycklig av allt jag hade gått igenom med viktnedgången och de. Jag ville bli frisk, och det var nu! Jag hade nu blivit tvångsinlagd för sista gången. Och jag kände mig otillräcklig. Jag var bara i vägen för alla. Jag oroade alla med min magra kropp. Jag var less att höra alla kommentarer om hur jag såg ut, det fick banne mig vara nog nu! Jag vet att alla i min omgivning som yttrade sig om hur jag såg ut, bara var oroliga och rädda om det skulle bli ännu värre, (om det nu kunde bli så mycket värre än vad det redan var vill säga...) jag började sakta men säkert inse och förstå att det inte var bra för min kropp. Efter sådär tre år.. Jag hade varit Mora. Det var stället som fick mig att vilja bli frisk första gången. Jag fick peppning, allt jag behövde med vård, samtal, umgänge, allt, allt, som just jag var i behov av då. Men jag var nu tvångsinlagd på en avdelning i min hemstad. Jag fick inte göra ett smack. Sitta på en stol och äta hela dagarna, ligga på sängen och vila efter alla måltider, fick inte röra mig någonting. Kolla på tv, bygga pussel, spela spel, rita, det fick jag göra. Och om vi säger såhär.. Hur mycket blev jag hjälpt av det? Inte ett smack, utan det var jag själv som blev så jävla uttråkad, och var less på sjukdomen helt allmänt, så jag började att vilja kämpa mot ett friskare liv. Men när jag var i Mora. Då var det tvärt om. Dom förstod mig och alla andra som var där på ett mycket bättre sätt än jag var van vid. Hemma så hade man samtal en gång i veckan, och då pratade min dåvarande psykolog väldigt mycket strunt. Hon frågade vad jag hade fått till lunch, om det var gott, om jag har rört mig någonting, osv. Hon frågade hur mycket ångest jag hade, hur stor den var på en skal mellan 1 - 10, ritade sin jävla ångestkurva, sedan var samtalet slut. Det var ju verkligen ett vettigt samtal som man tog med sig små knep för att klara vardagen lite lättare, absolut! INTE! I Mora hade man samtal varje dag, man hade egen kontroll på vad man åt, man gjorde ett matschema med läkaren, och sedan fixade man maten själv, personalen kunde sitta med om det behövdes, men det behövdes aldrig för mig. Hemma på sjukhuset hade dom ständig kontroll på vad jag gjorde, jag fick inte ta en promenad. Jag fick inte göra någonting, bara sitta, sitta, sitta, och åter sitta. I Mora fick jag ta en promenad om jag vill, dom hade ingen kontroll på vad man gjorde på sitt eget rum man hade, dom litade på en, och då ville man ge någonting tillbaka. Jag hade inte behovet av att tvångsmotionera när jag visste att jag kunde få ta en promenad senare. Och ibland hoppade jag över promenaden också för den delen. Jag hade inte samma behov av just träningen, för det var så mycket annat som hände samtidigt i mitt liv. Jag hade massa olika aktiviter att göra på dagarna, så det fanns ingen tid för att hålla på med tvångsträning. Jag var med de andra på kliniken, vi hittade på saker, gick ner till glasskiosken och köpte glass, och satte oss i parken och bara njöt utav solen. Det jag menar är att hemma på sjukhuset var det sådan ständig stress att jag inte fick röra på mig, och okej, jag förstår dom att jag inte fick röra på mig flera timmar om dagen, men vadfan, en promenad skadar inte. Och när jag fick ta en promenad om jag kände för det, om det var vackert väder eller så, så kunde jag se fram så mycket mer mot att ta mellanmålet när jag kom tillbaka till kliniken efter ett samtal med min tereapeut som jag litade/ och litar på. Jag kunde gå tillbaka med ett leende på läpparna och tänka att den här dagen ska bli ännu bättre än går dagen osv. Jag mådde bättre än någonsin när jag var i Mora, jag åt allt som jag skulle utan alltför mycket ångest, för ångest hade jag ju, men dagarna fylldes av andra saker så att jag inte hann tänka så mycket på det negativa. På sjukhuset hemma var det liksom all fokusering på INTE TRÄNA! Och det var inte ens det jag gjorde, men dom hade bara det i sin hjärna att, rör man på sig, då går man ner i vikt, så är det inte. Man måste röra på sig för att kroppen ska må bra också, bygga upp lite muskler i kroppen, så man orkar ta sig an nya utmaningar. Jag blev inprincip frisk nere i Mora. Dock kom sommaren, och allt raserades, men det pga att jag inte var stark nog i mig själv att klara av en hel sommar själv, utan behandling. Jag hade ingen att prata med på samma sätt, vilket resulterade i att jag höll vissa saker inom mig osv, gick ner i vikt. Hela sommaren spenderades med ångest, varvat med glädje, varvat, med tårar, varvat med frustration. I september kom jag tillbaka till Mora min sista vecka innan uppföljningen, och den veckan var inte rolig. Jag mådde jättedåligt. Jag var glad att vara tillbaka i Mora, men jag var nu osäker på mig själv igen, självförtroendet som jag hade byggt upp hade försvunnit under sommaren. Veckan nere i Mora gick bra, men när jag kom hem, och jag insåg att det nu skulle bli uppföljning i 1 år, alltså man delar upp allt under ett år, det skulle jag aldrig klara. Jag behövde mer vård pga sommaren som kom lite i vägen för mitt mående. 16 spetember 2009 blev jag inlagd på barnkliniken. Jag var svag, orkade inte göra någonting, osv. Jag var inlagd till 6 december. Kom in på tvångsvård 13 oktober, och var då från oktober till december på tvångsvård, blev utskriven 6 december, men gick då på dagvård till några dagar innan jul.
Men som sagt. Jag insåg, inne på rummet på tvångsvården att det är inte det här livet jag vill leva. Jag vill bli frisk, och det är nu! Jag hade med mig mycket tips, och knep från Mora, annars hade jag nog inte klarat det. Jag litade på mig själv och gav alltid 100%. Det fanns dagar då det gick bättre, och dagar då det gick sämre, men så är ju livet. Jag insåg att man är inte lycklig av att vara anorektisk. Det hade jag insett under mina månader i Mora, att livet har så mycket mer att ge än en sjukdom. Allt kul man missar pga att man är sjuk! En sådan normal sak som man bara gör automatiskt varje dag. Äta. Hur svårt ska det vara? Jag kämpade, grät, krigade, skrattade, och nu står jag här i dag, med mycket erfarenheter om anorexi, om sjukhus, om behandlingshem, om olika behandlingsmetoder. Jag älskar livet, och kommer aldrig i hela mitt liv byta bort det mot anorexin.
Till er som kämpar, Ni kommer att klara det!! Och till anhöriga, ge aldrig upp! Det kommer att komma motgångar, de kommer att komma lyckliga stunder, Ni kommer att klara det tillsammans!
Kramar!
Vilket bra inlägg !
Super bra skrivet.
Men jag känner såhär.. asså jag har inte anorexi utan uns (når inte kriterierna för anorexi eller bulimi) och jag känner att jaa inte varit tillräckligt sjuk för att bli frisk lixom.. så svårt att hitta motivationen..
sv:
jodå det är okej :)
hur mår du ?
kram !
ÅÅ men fyyy gumman, hoppas du mår lite ättre nu iallafall?
Vi satt vid vattnet och bara pratade och åt o hade mysigt :D har haft kanontrevligt idag verkligen :D hur har du haft det?
Många pussar
jag mår sådär, du ? kram
sv Julia: Tack så mycket!! :)
Okej, Jag förstår det. Men livet utan anorexi, bulimi, uns, eller någon annan ätstörning, är mycket bättre! Det är kanske lätt för mig att säga det här och nu, och jag vet att det är riktigt jobbigt att kämpa för ett friskare liv när man haft sjukdomen ett tag. Det är riktigt svårt, men när man väl ger sig faan på att vilja testa, så går det bra!! :) Förstår precis hur Du känner dig, men jag ska göra allt jag kan för att hjälpa Dig!! :)
Livet är så skönt utan anorexin. Jag var ju rädd att lämna anorexin eftersom den varit en del av mig så länge, men när jag började ge allt, och kämpa, så ville jag inte tillbaka dit, efter varje dag som gick, så upptäckte jag att livet har så mycket att ge, så mycket roligt man kan göra utan en ätstörning, jag kommer stå vid din sida och göra allt jag kan för att hjälpa Dig hela vägen! :)
Vad bra att det är bra med Dig! :) Jag mår sådär, har feber och är riktigt förkyld, men annars mår jag bra! :)
Kramar! <3<3
Gokväll!
Idag har jag haft praktik, varit och promenerat, haft myskväll med hjärtat och nu lyssnar jag på musik ♥
Vad gör du?
Kram
sv Camilla: Jag mår fortfarande dåligt pga förkylningen, men det kommer nog att bli bättre snart, tror jag, hoppas jag! :)
ÅÅHH! Gud vad mysigt! :D Skönt att sitta vid vattnet också!
Jag har haft det jättebra, även fast att förkylningen sitter i, så har jag haft en bra dag ändå! Har dock inte gjort något speciellt, suttit ute i solen en liten stund och läst! :)
Pussar och Kramar! <3<3
sv aww: Okej, tråkigt att du bara mår sådär :/ <3
Jag mår kanon! Förutom att jag är svinförkyld haha. Inte så kul men, jag har kul ändå. Gör det bästa utav situationen! :)
Vad har du gjort i dag fina? :)
KRAMAR! <3<3
sv Sandra: God kväll! :)
Okej! Vart har du praktik någonstans? :D
Det låter jättemysigt!! :) Själv sitter jag och kollar runt lite på facebook, och lyssnar på musik jag med! Och försöker hålla humöret uppe även fast jag är förkyld! :)
Kramar! <3<3
Halkade nyss in på din blogg och kan säga att den åker in på favoriter direkt. Känner igen mig i mycket av det du skriver, varit sjuk i anorexi sen ett par år tillbaka men kämpar järnet för att bli frisk och har kommit en lååång bit på vägen!
Jättebra bloggg, verkligen..!
Jaa hoppas verkligen måendet är bättre idag gumman :D
Jaa visst e de mysigt o äta vid vattnet? o när vädret är så underbart.
Har du några planer för dagen?:)
Kramisar o pussar
Jag har praktik på en förskola :)
Vad ska du göra idag?
Kram
vad händer idag på valborg?:D
sv:
Aaa man måste väl ge sig fan på de ah ?
För jag vill bli frisk.. men sen ta något väldigt väldigt emot !
Tack vad snäll du är ! :)
Neej usch inge kul att vara sjuk ! :(
krya och hoppas det är bättre idag ! :)
kram <3
Det här är undernbart att läsa ska du veta! du är ju för grym vännen :D
Kram o ha en fin dag <3
ååååh detta var helt underbart att läsa.
När man kommer till insikten att livet utan en ätstörning är så mycket bättre,det är då man börjar kämpa ÄNNU mer om du förstår hur jag menar,är du friskförklarad nu eller?
sv; :( det är så himla smärtsamt och sorgligt ja, och då tänker man just VARFÖR MIG? varför tas de bästa ifrån en..men TYVÄRR så är döden en väg som aldrig kommer ta slut hur mycket vi än vill att ingen ska hamna där,det är så himla svårt men man måste acceptera det. Dom har det bra där uppe nu,må dem vila i frid- dom finns med oss vilket steg i än tar, glöm inte det!
'fortsätt kämpa. hoppas du får en fin lördag och ta hand om dig,det är du värd ;) kram<3<3
sv Linnéa: Okej!! :) Vad glad jag blir att min blogg är en inspiration! <3
Förstår vad du får gå igenom med anorexin, ett helvete, men bra att du är på god väg mot ett bättre liv!! :)
Kommer stötta dig till 1000!!!
Kramar! <3<3
sv Camilla: Jag mår lite bättre i dag tack!! :)
Ja visst! Underbart att sitta nere vid vattnet, vi bor rätt nära vattnet, så det blir många utflykter dit ner på sommaren! :)
I dag har jag inte gjort mycket alls. Är fortfarande inte helt 100 med förkylningen, men det blir bättre! Så jag har bara varit hemma och tagit det lugnt :)
Vad har du gjort i dag? :)
Pussar och Kramar! <3<3
sv Sandra: Gud vad kul! :)
Jag var också på praktik för inte så längesedan. Fast jag var på ett äldreboende, jag pluggar ju första året på omvårdnadsprogrammet, så man kommer få gå igenom olika delar inom sjukvården, så det ska bara bli kul! :)
I dag har jag inte gjort så mycket alls. Mår fortfarande dåligt pga förkylningen, men det är på bättringsvägen! Vad har du gjort i dag? :)
Kramar! <3<3
sv Lovisa: Hejsan! :) I dag har jag inte gjort så mycket! Jag har inte kunnat fira valborg som jag hade velat. Är förkyld så har inte orkat göra något kul alls, vilket känns jättetråkigt. :/
Hur har du firat valborg? :)
Kramar! <3<3
sv Julia: Absolut! Man måste bestämma sig och vilja, det är det som är det viktiga, och att man får stöd och peppning! Förstår att det tar emot, det gjorde det för mig med, jättemycket. Men jag tänkte såhär att, ingenting kan bli så mycket sämre än vad det redan är, och ett friskt liv vill jag leva, jag vill kunna göra saker jag känner för när jag vill, utan en massa dumma tankar som ska ställa till i mitt liv! Jag vill bestämma över mitt eget liv!! :) Och det går lättare efter ett tag, det lovar jag Dig! <3
Nej det är inte kul att vara sjuk, uscha! Men det är lite bättre i dag i allafall, så det går åt rätt håll! Tack fina du! :)
Vad har du gjort denna valborg? :)
Kramar! <3<3
sv Josefine: ÅÅHH!! Tack ska Du ha!! :) Vad glad jag blir!! Du är också duktig ska du veta!! :) <3
Vad har du gjort denna valborg? :)
Kramar! <3<3
sv [Kampen tillbaka] : Ja visst är det!! Det är så skönt att veta att livet är så mycket bättre utan en ätstörning! Man mår så mycket bättre också, och allt känns mycket roligare!! :)
Japp, jag är friskförklarad nu, och det är underbart!! :) <3
Ja, det är jättehemskt! Jag blir så ledsen varje gång jag tänker på min farmor, men även andra som är drabbade av samma sak, så ledsamt. :( Men vi får stötta varandra! Och som du säger, dom är med oss vart vi än går, och dom får uppleva alla roliga stunder med oss, och det känns skönt att veta :)
Tack fina du! Det ska jag ha!! Hoppas du också haft en fin valborg! :)
Ta hand om Dig! <3
Kramar i massor! <3<3
