När jag väl satt där inne på hennes rum i hennes ena fotölj så tittade jag mig omkring, och började direkt att jämnföra mig med hur hon såg ut. Det första som slog mig var att hon är jättesmal. Smalare än mig, men logiskt nog så fattade jag ju att hon är ju inte sjuk, och det är jag, så hon har inte Anorexi, hur mycket jag än vrider och vänder på det så kom jag fram till att, nej hon är smal, men inte Anorektisk.
Vi satt och pratade med varandra 1 timme, vi pratade om hur jag känner för maten, tankar, allt möjligt. Men det som var viktigt för oss båda, var att vi inte skulle dra upp en massa gammalt som varit. Och det var rätt skönt, jag var väldigt less på att berätta min historia för alla jag träffade.
Jag var inlagd på kliniken 5 dagar i veckan, på 1 månad, så jag var alltså inlagd 5 dagar, hemma 3 veckor, tillbaka 5 dagar, hemma 3 veckor, osv. Till en början så kände jag. Nej. Det kommer inte att funka att följa allt vi kom fram till, men det gjorde det, men det tar vi sen. Vi kom fram till att jag skulle prata med henne på Måndagar 1 timme, tisdagar 1 1/2 timme, för att på onsdagen skulle hon på en föreläsningskurs, och det var varje onsdag, så en extra halv timme på tisdagen, 1 timme på torsdagen, och 1 timme på fredagen. Utöver hennes samtal så hade jag samtal med läkaren, och vi la upp hur jag skulle äta, det bestämde vi samma dag jag kom dit, och att vi tog vikt, men den fick jag inte se. För att en person med Anorexi är väldigt besatt utav siffror, så man kan ju må bra, men när man får se sin vikt så blir man helt tokig, så vi bestämde, och det gjorde han med alla, att han fick se vikten, inte jag, eller någon annan. Och det gick jag med på. Jag litade till 100 % på honom. Också så hade vi, hypnos, basal kroppskännedom, avslappning, massage, även kallad pulsing, röstträning, och mycket mycket mer saker, och jag är så himla tacksam för att jag fick komma dit, men jag blev inte frisk när jag var där. allt gick bra, vi gjorde utflykter och kollade på olika saker, jag åkte hem, kom tillbaka, och jag skötte mig jättebra, både min terapeut och läkare var imponerade och stolta över att jag var ärlig och fullföljde det vi hade kommit överens om. Men saker och ting förändrades. Sommaren kom, och dom skulle gå på semester. Jag tänkte redan då. Nej. Jag kommer inte att fixa det här, jag kände redan sista gången innan semestern att jag kommer att få en tuff sommar framför mig. Dagen kom då jag var hemma och kände att, nej, jag klarar inte det här. Jag började mina gamla vanor igen, det hela började i ochförsig med att eftersom att jag inte hade samtal, som jag var så beroende av, så började jag att vara mer kontrollerande över mig själv, jag kollade mig sjäkv i allt jag gjorde, kunde inte lämna över saker i någon annans händer. Jag blev osäker och kände mig trygg i att börja återgå till gamla vanor. Jag hade inte riktigt bestämt mig än att göra det, utan det hela började med att jag kände, jag kände ju verkligen att jag kände mig tjock. Det var jag absolut inte. Men som sagt. När man har Anorexi så känner man sig tjock, det är liksom det den hör till. En dag så åkte jag och Mamma till Ikea för att kolla på lite grejer, så klart kommer man ju in i olika rum som dom har renoverat så man får se alternativ på hur man kan möblra själv. Vi gick in i en våning så att säga, och tro inte på fan att jag kommer in i ett badrum med en våg! Jag blir bara fokuserad på vågen och tänker, jag är tjock, jag vet inte vad jag väger, min läkare på behandlingshemmet har ingen som helst koll på min vikt nu, och inte jag heller, jag var utskriven från BUP och dom var förresten på semester, så jag kunde inte väga mig där heller, så jag gick fram till vågen och vägde mig, och drabbades av panik. Mamma såg att jag hade ställt mig på vågen och blev orolig, jag såg hennes blick, jag var inte van vid den. Hennes blick var av osäkerhet, hon visste ju, och såg att jag inte var tjock, men hon vet också att jag är känslig för att se min vikt, så vi åkte hem. Och hela vägen hem, så satt jag spänd som en jag vet inte vad, och kollade ut genom fönstret. När jag kom hem, så återgick jag i mina gamla vanor.